thelongjourney.blogg.se

 

 

Jag blev så stolt över mig själv idag att jag bara måste skriva ned det jag åt! Jag vet att det fortfarande är på tok för lite men samtidigt så grymt mycket bättre än jag ätit till lunch innan!!

 

 

7:30 Frukost: 1 ägg, 1.5 knäckebröd med skinka och gurka och Te (med massa socker såklart :D)

 

Men blev snabbt super hungrig... (såklart då man SKA äta mer än det jag gjorde!)

 

8:30 Mellis 1: 1 ägg till och en frusen näringsdryck (yumm!)

 

Men vet ni vad? Blev strax hungrig igen! 

 

9:30 Mellis 2: Ett stort äpple och en choklad bit!!!

 

Sedan började jag jobba 10:30 - 15:00

 

13:30 Lunch: Koljafilé med wokade grönsaker och en till tallrik med en vild sallad! (med allt från bönor till majs till allt!) OCH NÅN POTATIS BIT!! (Fanns i woken!)

 

Var hungrig när jag kom hem igen...

 

16:00 Mellis 3: Ett äpple och te

 

Blev riktigt hungrig IGEN! Längtade till middagen!

 

18:30 Middag: Kyckling filé med stor sallad (med avokado, majs, fetaost, lök, tomat, gurka, paprika, oliver ALLT!) och ett glas vitt vin! :)

 

20:00 Mellis 4: Längtar till jag nu ska gå och ta en frusen näringsdryck eller Ben & Jerry's glass jag just köpte idag (Half-baked, god? :D)

 

Det låter helt sjukt men kan man redan längta till frukost imorgon? VAD HÄNDER MED MIN KROPP IGENTLIGEN IDAG?!

 

 

Det är helt omöjligt att kunna veta exakt hur mycket energi ens kropp behöver på en specifik dag. Visst behöver man äta mer de dagar man tränar, MEN, hur vet man exakt vilka reparations- eller produktions-jobb kroppen gör den dagen? För sånt tar definitift mycket energi också! Kanske min kropp till exempel reparerade delar av min lever idag? Eller producerade en massa nya röda blodkroppar? Eller kämpade för att bli av med några patogena bakterier som idag lyckats smita sig in i min kropp så jag slipper bli sjuk? Vad vet jag. Allt jag vet är att min kropp hade mycket större behov av energi idag. Precis som om man är super törstig eller att det kliar någonstans på kroppen? Det är ju också kroppens sätt att signalera. Och visst dricker du om du är törstig? Eller kliar där det kliar för att få bort den jobbiga känslan? Så varför skulle kroppen lura mig att jag är hungrig om jag inte var det? Det är ju också bara en signal från kroppen att den saknar till exempel byggsmaterial!

 

Måste bara medela att de 2 sommrarna jag jobbat på resturangen innan har jag verkligen drömt om att kunna äta vad jag velat från sallads buffén (som är sååå god och varierar från dag till dag!). Så idag gjorde jag det!! Jag tog till exempel min favorit grönsak, blomkålen, som alltid varit förbjuden där då den är marinerad i någon slags chili sås med olja. FY vad gott! Jag hittade allt mellan himmel och jord där idag! :D

 

Precis som skräck scenariet jag inbillade mig hade jag inte gått upp i vikt imorse. Det var grymt jobbigt att se ned på skalan, speciellt när jag hade en positiv inställning och verkligen trodde att jag hade det. Det blir jobbigt att träffa min psykolog på eftermiddagen och berätta de dåliga nyheterna. Men samtidigt har jag i alla fall inte gått ner...så det är väl lite positivt?

Det som gjorde mig lite gladare efter jag deppade lite i morse var att mina föräldrar såklart frågade mig direkt om vad som hänt på vågens siffror... jag var rädd att de skulle bli arga, men allt de hade att säga var "men du har verkligen kämpat mycket hårdare denna veckan och det kan ju faktiskt vara så att det är nu din kropp börjar använda energin till att reparera och återställa den skada som skett innan den börjar lagra lite extra energi här och var?" Så det fick mig gensast lite lugnare. Men jag fick ändå i mig min frukost och sedan på väg till universitetet i morse fick jag plötsligt väldans sug till naturgodis, så jag råkade köpa hela 300 g och vet ni vad? Lite äcklig mängd, men jag lyckades inom loppet av 2 timmar käka upp allt! Och jag insåg sedan att vadå? Jag har ändå inte lyckats gå upp i vikt ännu, så varför inte? 

 

Desto roligare blev det typ 10 minuter sedan när all extra energi kickade in och jag fick värsta koncentrationsförmågan, och hur mycket energi som helst på 20 minuters promenaden hem! Jag lyssnade på musik och blev helt dans-sugen! Sjöng till och med till musiken! Snacka om att mat verkligen är "glad-piller"!! Nu är jag fortfarande helt uppe i varv och är sugen på att gå ut och springa lite med hunden på golfbanan! :D

 

Ps. GLAD ALLA HJÄRTANS DAG TILL ER ALLA! <3 

 

Min föreläsare gav till och med ut gelehjärtan idag :D!

 

 

Ibland blir jag så besviken och irriterad på mig själv. Här har man blivit given den bästa gåvan någonsin: livet och inte verkar man ta vara på den! Jag är bara 20 en gång i livet, jag lever bara en gång så varför inte njuta av tillvaron? Det är som om att man glömmer att leva och istället bara låter livet sakta glider förbi. 

 

Inte har man en obotlig sjukdom, ekonomi problem (och därmed ofrivillig svält) och ingen nära vän eller familjemedlem är heller döende. Men ändå kan man inte lyckas leva. Hur kommer detta sig? Nääe, för visst vill jag njuta av stunden, tänka tillbaka på dessa tider senare i livet och bara minnas hur kul jag haft det... Berätta roliga och galna historier för mina barn och barnbarn vad jag gjorde när jag var 20... inte att jag var deprimerad och hade en ätstörning och därmed mest var hemma själv... fy! Det är verkligen dags att ta tag i saker och ting. Därmed känner jag ibland att det skulle vara skönt att bara komma bort från allt detta. Som i sommras när man reste bort då glömmer man att man har en ätstörning på ett helt annat sätt, det finns så mycket att utforska, upptäcka och se att man inte har någon tid över att slösa bort på att tänka "sjukliga tankar". Det är precis så jag känner varje gång jag åker till min pojkvänn i Estland med. Eller även när han bara kommer hit. Men samtidigt kan man ju inte bara "fly eller springa ifrån" sina problem, man måste bemöta dem. För för eller senare måste man ändå komma tillbaka till verkligheten och det vardagliga livet? Nu ska jag ju som sagt bort om drygt 4.5 veckor, vilket är toppen, men jag måste ju klara mig tills dess med?  

 

Ibland blir jag generad och tycker det är extremt pinsamt när jag tänker på vilken liten "unge" jag låter som: att jag inte klarar av att vara själv längre i princip. 

Jag har tänkt lite på det igentligen. Undermedvetet kanske det var lite så också att man inte känt sig redo att växa upp och att det också triggat en ätstörning. Jag menar, man lever hemma tryggt med sin familj, sedan när det stora steget att börja på universitet och flytta ut (och utomlands som jag gjorde) blev lite för mycket? Inte vet jag... Och att man då gömmer sig lite bakom sjukdommen för att få vara barn lite längre till? 

 

 

 

När jag väl kommer leva livet kommer jag nog uppskatta det helt enormt, mer än de flesta tror jag. Alla små saker kommer vara under och uppenbarelser på min resa. Men jag vat själv att har långt kvar tills jag når den punkten och insikten. 
Just nu behöver jag bara moraliskt stöd och folk som visar mig vad livet skulle kunna gå ut på om man bara lät den... Som jag ser på min syster varje vecka och hur otroligt kul hon har det. Inte är hon hemma ofta, men det är för att hon tar sig ut och njuter av ungdomen, kompisarna och rent utsagt av livet och allt det har att ge. Jag påminns om detta med min pojkvänn då jag ser livet utifrån ett helt annat perspektiv. Men när jag sedan befinner mig ensam utan honom är jag tillbaka på ruta ett de flesta gångerna (inte alltid!).  

Ibland blir jag bara så ledsen och besviken på mig själv! Att jag kan vara så dum. Den ända som förlorar någonting på detta är jag själv, så varför straffa mig själv? 

 

Jag har slarvat med både näringsdrycker och även mina kvällsmål innan jag lägger mig. Vad tror jag igentligen kommer hända? Jag kommer bara må sämre psykiskt och fysiskt!

 

Nu blev jag så besviken på mig själv att jag faktiskt tog en näringsdryck även om jag inte riktigt ville eller hade lust. 

Tänk om jag inte kommer ha gått upp i vikt tills på torsdag?! Jag ska ju faktiskt till Teneriffa nu redan om 5 veckor! 

 

Men samtidigt måste man ändå tänka lite positivt: Jag har inte räknat kalorier på 4 dagar nu! Jag har målat en tavla och har redan ideer till nästa, käkat popcorn och snacks på tjej kvällen denna helg, jag åt mer sås än vanligt igår kväll...

God morgon:D

 

 

1. Lyckades käka massor av fett till middagen (massor av oliv olja!!) Men gott var det (och jag försökte tänka att lite fett är bra för min hjärna och mitt logiska tänkande!)

 

2. Ingen ångest över middagen!

 

3. Lyckades äta nästan en halv Ben & Jerry's glass!!! OCH NÅGRA FÅ GODIS BITAR! Riktigt impad på mig själv (men här kickade ångesten in lite....måste jag erkänna)

 

4. Räknade inga kalorier igår!!!

 

5. Har påbörjat min nya målning! :D

 

 

 

1. Jag skippade hård mackorna till snack... hade ett äpple istället....

 

2. Jag glömde min näringsdryck...

 

3. Vägde mig i morse... och hade inte gått upp nått... (lite rädd för vad min psykolog kommer säga om jag inte gått upp tills nästa torsdag!!)

 

 

 

 

 

När jag red igår tänkte jag verkligen på min systers häst och hur han äter konstant. Allt han gör på en dag är ju att äta i sin box, äta i hagen hela dagen, skita och ridas lite. Men inte är han ens mullig ju?! Han fyller på sina energi reserver med tätt mellan rum! Jag kom då att tänka på sjukhus. Tänk på alla de människor som är riktigt sjuka och ligger länge på sjukhus. Allt de gör är att ligga stilla och äta. Men de är ju inte överviktiga alls. Så hur funkar det? 

 

Jo, för kroppen mår som allra bäst av en tät energi påfyllning. Och det krävs mer mat än man tror för att gå upp i vikt ju! Så varför oroar jag för så mycket? 

Idag ska jag sedan in till stan med mamma och min syster. Mamma har sagt att hon ska köpa mig vilken plånbok jag vill som en slags "morot" som hon jämt säger. Det var ju min ide från början att jag behöver lite motivation och saker att sträva och jobba för, precis som att man i skolan pluggade hårt för att få bra betyd så behöver jag något att längta efter, en belöning. 

Men vad mamma aldrig kan förstå är att det jag mest av allt vill ha som belöning är små vardagliga saker, som att hon är med mig, eller att vi har myskvällar hemma som vi brukade ha varje fredag när jag växte upp, eller att vi som familj går på bio eller bowlar. Vi gör ju det ibland men sällan nu mera. Men varje gång jag säger det säger hon bara "javisst" sedan tjatar  hon om att hon ska köpa mig något... men jag vill ju igentligen inte ha något materialistiskt? Men det är klart det alltid är kul med en ny plånbok. Men jag sade till henne i morse att jag kommit på en bättre plan... Hon får väl köpa en plånbok till mig MEN, sedan kommer den få ligga i hennes gardeorob ända tills jag gått upp 0.5 kg. På så vis vet jag att den finns, nära räckhåll... 

 

Så just nu funderar jag lite på plånböcker.... 

 

Har ni några snygga favoriter att rekomendera? :) 

 

Jag minns då jag läste vägen från 37kg bloggen och hon jämt nämnde att man skulle "ha en prov vecka, ät precis som du skulle önskat om du inte hade en ätstörning. Du kan ju alltid gå tillbaka till ätstörningen efteråt om du hellre vill det sedan"... I boken mattillåtet jag sedan köpte stog det samma sak och att man "är ju proffs på att svälta, så du kan ju sedan gå tillbaka till det om du så vill" och min psykolog använder fortfarande det sista citatet till mig med utmaningar och att jag är ju proffs på att svälta, så varför inte försöka gå upp till normal vikt och bestämma mig då, eftersom jag inte förlorar något på att testa. 

 

Allt detta låter suveränt och det är klart det ger en lite lugn med det  hela att man alltid kan återgå till ätstörningen i fall man mår sämre... men:

 

 

1. För min del skulle inte det fysiska och psykiska hänga med tillsammans hand i hand om jag bara helt plötsligt gjorde sådana radikala förrändringar. Jag önskar att jag skulle klara det, men för min del passar det bättre med "baby steps" så jag hinner vänja mig och bli bekväm i den positionen först innan jag antar nästa utmaning... vad tycker ni? Hur funkar det för er? 

 

 

(eller är det möjligtvis som när man är badkruka och ska in i vattnet antingen tar en hel evighet på sig att känna på vattnet med tån, sedan väntar man ett tag innan man stoppar i hela kroppen, sedan vänjer den delen av kroppen vid kylan innan man tar nästa etc... eller är det kanske bara bäst att hoppa direkt i utan att först känns på vattnet? Möjligtvis är det kanske lite av en trygghet för anorexia delen av mig att ta den långsamma vägen...eller? Jag vet faktiskt inte. Men vad jag faktiskt vet är att jag förbättras och går mot rätt håll även om det tar sin tid!)

 

 

2. Min psykolog säger att min kropp aldrig kommer glömma hur man svälter. Det ända som skiljer sig är min vilja, om jag då senare i livet kommer göra det valet eller inte. Visst visste jag (och fortfarande gör jag det men inte till samma utsträckning som förr) hur man svälter, men nu skulle jag tex. aldrig klara mig på att inte äta på 5 dagar som jag som värst gjorde i England... ALDRIG. Jag skulle dö av hunger! Så på ett vis gör det mig ännu mer orolig att jag aldrig kan falla tillbaka på det (fast det är ju en jätte positiv tanke i och för sig! Ush aldrig vill jag tillbaka dit). Ledsen för en snurrig paragraf, jag vet inte om ni förljer mina ologiska tankar riktigt här!! 

 

Vad har ni för synpunkter på det hela?

 

 

För det första ångrar jag lite att jag lade upp alla bilder i förra inlägget, vill verkligen inte att de ska ses på fel sätt eller nått sådant, men förhoppningsvis bara som en motivation till mig själv att jag inte längre vill se ut som en 7-åring?!

 

 

Nu till det andra, altså, ibland undrar jag verkligen om det är rnormalt med alla dessa humörsvängningar och "dippar"? Altså jag var på sådant topp humör idag, sedan lyckas familjen på 1 sekund ta dö på all den glädjen och helt plötsligt har man helt kört in i väggen och det värsta var att det hände precis innan middagen, så varje tugga var en kniv i halsen... inte kul! Men det är så skönt att kunna skriva av sig all denna ångesten här på bloggen i alla fall måste jag få lov att säga. 

Kära läsare, nu kommer vi till ett tragiskt, men ändå viktigt, inlägg anser jag. Hur kan det komma sig att just jag fick anorexia? Jag som kommer från en så älskande familj, många vänner, med underbar släkt, goda ekonomi förhållanden...?

 

Så klart finns det inte ett enda svar på denna fråga, utan efter att jag har spenderat månader åt att djup-analysera mig själv har jag kommit fram till slutsatsen att det beror på en hel massa "triggers" som alla tillsammans har bidragit till att jag tillslut trillade av bergskanten som sakta men säkert byggdes upp under mig.

 

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja med det hela, så i själva verket tror jag det är bäst jag lägger in en bild på det jag ritade upp till min psykolog i höstas...:

 

Såklart kommer många grejer vara obegripliga på er där då ni inte känner till historierna och bakgrunderna etc. Men som sagt vill jag påpeka att det var en miljar anledningar...

 

Jag har länge försökt identifiera exakt när ätstörningen började men det är ju svårt då det också beror på hur man definierar en ätstörning.

 

Jag har alltid varit rätt så smal och mycket sportig (tävlat inom ridning med mina ponyer men även i friidrott). Speciellt som ung... mina kompisar sade alltid det när jag bodde i Schweiz att jag var "modellen" i vår tjejgrupp (vi var då altså 13-15 typ). Men såklart kommer man in i puberteten och kroppen förrändras, och det ska den ju!

Just då när jag sedan flyttade till Sverige var det heller inget man någonsin tänkte på, jag var lixom i den nedre delen av den "normala" BMI-värdet (runt 18.5 gissar jag på?). Som sagt, INGEN koll på vikten då!

 

Så som sagt, när jag var 17 flyttade vi till Stockholm efter alla dessa år utomlands. Det började bra även här på andra året i gymnasiet. Efter andra året var slut, sommaren 2010, åkte jag med 2 andra tjej kompisar till Malta. Vi var ju 18 nu! På den resan åt vi mycket lite (mest för att spara pengar), dansade typ 21.00-07.00 i sträck! och låg på stranden mest! Så givetvis hade jag tappat vikt (säkert låg jag på en vikt av 57/8kg? BARA EN REN GISSNING)! Och jag kände mig klart snyggare än någonsin! Jag fick ju det påpekat när jag kom hem efter bara en vecka med! (av familjen, familje kompisar, kompisar etc).

 

Så klart fick man ju en liten uppmuntring där! Men jag levde sedan vidare i mitt "normala" liv och gick nog tillbaka dessa kilon.. Senare den sommaren vet jag att jag under tiden då jag hälsade på min släkt i Vancouver Kanada ät VÄLDIGT mycket (då mormor bakade bröd varje morgon, till middagen, blev massa sött med morfar och kusinerna etc.) Så jag kände själv att jag gått upp i vikt. Det var nog punkten i mitt liv jag vägt som mest (63 kg! Men jag är ju faktiskt 174 cm lång... så inte var det såå mycket)! 

 

När jag kom hem började 3:e året på IB-linjen (internationella linjen jag börjat utomlands). Jag började nu träna mer och mer, och i September/Oktober blev jag tillsammans med min pojkvän (nuvarande med). Hade det hur kul som helst ihop och med kompisar under denna tid (nog den mest sociala tiden av mitt liv, än så länge :D, FÖR DET KOMMER!). Min pojkvän tränade ju typ 5 dagar i veckan och hade VÄRSTA kroppen, min bästa kompis var lite nere efter att det tagit slut med hennes pokjvän i Kanada den sommaren så hon var riktigt smal, min lilla syster hade nästan börjat få en ätstörning här innan, men lyckades ta sig ur det i rätt tid precis innan det tog fart på riktigt och därmed gick hon sedan in I puberteten och gick upp I vikt (ännu en gång SÅKLART! Och ps. Nu önskar jag att jag hade hennes snygga kropp med värsta kurvorna!). Sedan fick morfar cancer beskedet den sommaren och vi beslöt oss för att han och mormor då skulle komma hem till Sverige och bo hos oss tills han gick bort. Det kan jag säga er var svårt! Efter 2 månader redan gick han bort… att se honom sakta men säkert tyna bort varje dag efter skolan var inte lätt. Samtidigt hade jag ju så mycket annat på gång: MASSA skol jobb, en ny pojkvän etc… så det var så mycket på en gång att tas med.

 

Det nyåret åkte familjen och familjekompisar upp till fjällen för skidåkning. Det är nog här jag klassificerar att min ätstörning började krypa sig in i mitt liv. Andra familjen vi bodde med har 2 döttrar varav de själva har haft anorexia och var riktigt smala. Att se dem på mororna knappt äta gjorde att jag kände mig mullig och äcklig… så klart jag härmade dem och åt en klementin till frukost… (i smyg, låtsades till alla andra att jag ätit mer såklart). Sedan var jag nöjd med all skidåknings-motion som med gick i denna resan!

 

Vi kom hem och under en period var det så himla mycket med skolan inför alla slut examen att man inte riktigt hade tid för anorexian… MEN… snart kom hon och knackade utanför min dörr igen… till våren åkte vi till Miami på semester… Jag minns tydligt hur jag gick upp 6 på morgonen, sprang 1 timma på stranden, kom sedan tillbaka, simmade i poolen (runt 30-45 minuter) tills mamma, pappa och syrran vaknat. Åt sedan lite frukt till frukost… jag lyckades även under denna resa skippa lite luncher då jag var och ”shoppade” etc… och medan familjen hade pizzor hade jag bara ”nyttiga” middagar och snålade… och ABSOLUT INGA SÖTSAKER… Jag tappade vikt. Absolut. Och det märkte alla, och det var här mamma och pappa började oroa sig för mig. När vi kom hem snackade mamma mycket med min pojkvän till och med för att jag ”skulle börja äta som vanligt igen”… Kontrollen kröp sig in och jag njöt av det, av all denna uppmärksamhet jag aldrig riktigt fått (då min syster mått riktigt illa under flera år psykiskt).

 

Sedan kom skolavslutningen, under denna tid hade jag fortfarande behållit ungefär samma matmängd, och sedan åkte jag och 6 andra tjejer till Barcelona i en vecka! Här började min riktigt illa neråtgående spiral. Jag åt lite vattenmelon till sen frukost/tidig lunch och sedan lite sallad eller soppa till middag… JAG TAPPADE ÄNNU EN GÅNG VIKT.

 

(Studenten 2011)

 

När jag kom hem var mamma riktigt orolig. Speciellt då jag skulle flytta utomlands för att börja plugga biokemi snart.

Resten av sommaren fortsatte på detta viset… jag åt mest sallader till lunch och middag… men såklart hade jag lite ”fall-out” perioder där hungern riktigt small till! Jag minns hur mamma började snacka om hur farligt det är med ätstörningar och började berätta för mig om alla familjekompisar som haft ätstörningar (som jag inte vetat om!) och då kände jag nästan ännu mer att jag måste klå dem och bli ännu bättre! (HELT SJUKT). Såklart sade familjekompisar på misstag dumma kommentarer som ”fy vad snygg du blivit nu när du tappat lite vikt” (alltså föräldrar!) snacka om motivation för anorexian inom mig?

 

Jag flyttade till England och saker och ting blev bara värre och värre… när jag kom hem till min pojkvän på kvällarna ljög jag om att jag ätit frukost och lunch den dagen (fast igentligen knappt inte)… och sedan fick jag ta lite middag med honom. För varje gång jag vistades tillbaka i Sverige såg jag smalare ut och fick mer och mer panik när alla ”höll på” med mig hemma, så jag var så tacksam varje gång jag skulle tillbaka utomlands (även om jag inte hade ett ända socialt liv där: inga kompisar etc… bara min underbaraste pojkvän). Tillslut blev det så illa att jag bara drack vatten och 1 chai latte varje dag (och tuggummi) typ… och så kunde det gå i runt 5 dagar innan jag sedan blev för hungrig, så frossade i grönsaker och frukter bara!!!

(vid denna period var jag helt själv där, min pojkvän var i Estland…).

Det var nu jag äntligen började inse för mig själv att jag var sjuk… riktigt sjuk. Jag ville bli bra, men anorexia delen av mig var alldeles för stark ännu (kanske runt 97%, men 3% hade i alla fall äntligen dykt upp!)

(Stockholm Juni 2012, att man ser rätt ynklig ut!! Ush)     (Italien, Augusti 2012)

 

Jag kämpar nu för fullt, men det är fortfarande så svårt. Kalorier finns fortfarande i skallen och vägrar lämna! Men jag känner att för var dag som går blir jag starkare och vågar fler utmaningar etc… Nu har jag ju en otrolig resa till värmen i vår med pojkvännen, syrran och hennes pojkvän (om bara 6 veckor typ!!!) att se fram emot, för då måste jag ju orka spela volleyboll, spela tennis, inte skämmas allt för mycket för min magra kropp etc…!

 

 

Förlåt för hemska bilder, jag blir själv rädd när jag ser vissa av dem! Jag ser ju ut som en 7-åring, inte en blivande 21-åring!!! Hade inte tänkt lägga ut bilder först, för jag vill verkligen inte ha någon negativ effekt, men ibland är det nyttigt att se tillbaka och fy vad snygg man var innan det hela började, titta bara här:

 

 

  

 

 

 

Det är ju helt sjukt! Ingen ångest igår, jag vågade utmana mig själv, sedan vaknar jag upp på morgonen... och vet ni vad? Visst har jag fuskat lite, då jag inte skulle väga mig mer än 1 gång i veckan, men det var ju mest för att vikten alltid pendlar lite från dag till dag och för att det inte skulle sätta igång ångest tankar och kompenserande vägar... MEN som sagt, idag när jag vägde mig nästan bad jag att jag skulle gått upp lite, (det har aldrig hänt förrut, jo visst, men då när siffrorna väl varit högre har jag ångrat mig och fått lite halv panik) och det hade jag, 150g!!! Löjligt, jag vet, speciellt eftersom min vikt verkligen pendlar från dag till dag beroende på hur mycket vätska jag druckit, hur sent på kvällen jag ätit eller druckit vätska, om jag varit på toaletten (för det blir ju rätt sällan om man inte stoppar i sig tillräckligt med mat ju!)... MEN BARA TANKEN ATT DET GJORDE MIG GLAD! :D

 

 

(ps. sedan fortsatte jag som igår med en knäckebröds macka med skinka på med ovanpå ägget :D!)

 

 

 

Hur brukar ni känna er? Hur ofta väger ni er? Jag tycker att det är bättre att inte väga sig för ofta om jag ska vara ärlig, desto mer sällan desto bättre var det, i alla fall innan idag! För då kunde jag vakna på morgonen och känna mig riktigt äckligt smal och att jag måste äta kanske nått mer till frukost, men sedan vägde jag mig och... oj, nej... det var lite mer än igår... så inget mer till frukost då väl... men så har det inte varit idag i alla fall :D 

 

 

 

 

Däremot, något jag tänkte på igår som gjorde mig lite irriterad på mig själv: lyckades få i mig lite för många läckerol tabletter... Det är nämligen så här: när jag var som sjukast levde jag på vatten, möjligtvis en chai latte och sockerfritt tuggummi (eller läckerol om jag befann mig i Sverige, då de inte finns att köpa i England). Men på den tiden fick jag i mig så många att hela magen fylldes upp med gaser och att jag var helt uppsvälld varje dag vilket gav den onde, henne, makt att peka ut mig själv som "tjock" i spegeln... Jag använde sedan dem lite när jag kom tillbaka till Sverige för att "ta bort hungern" ibland då jag fick panik över hungerkänslor som började komma när jag väl började äta typ 1 gång om dagen till att börja med då... Så igår hade jag ju lika gärna kunnat ta något annat men jag tror undermedvetet att det ligger kvar inuti mig lite tyvärr! Men jag har verkligen trappat ner och äter MYCKET SÄLLAN tugummi nu!

 

Är det bara jag som hållt på och dummat mig på detta viset?

 

 

 

 

 

för när jag kommer hem från universitetet idag efter lite pluggande hade jag tänkt dela med er av:

 

Som jag tidigare skrev är jag ganska säker på att jag har många närings brister som till exempel:

 

Energi brist: Jag är mycket trött, har sömnsvårigheter (och vaknar mycket tidigt), Hemskt dålig blodcirkulation (fryser mycket), humörsvängningar (hatar verkligen det ibland, jag brukade aldrig ha det förrut!) och magproblem

Protein brist: Svullen mage, lite håravfall (jag har alltid haft tunnt hår, men jag tycker nog det blivit lite tunnare?)

Kolhydrat brist: Blodsockerfall tycker jag jag kan få, möjligtvis skakningar/darrar ibland..., jag känner mig tyvärr depremerad nån gång per dag åtminstonde (speciellt eftersom jag också vet att jag isolerar mig själv och drar mig undan), detta är mest troligt på grund av kolhydrat brist vilket innebär Serotoninbrist (naturliga "glad" hormonen), frånvarokänsla är tyvärr också del av min vardag

 

Fett brist: Mitt smaksinne har absolut försämrats och jag kryddar min mat extremt med chili etc., jag har dålig sårläkning (tar tid för alla sår att försvinna... eller tummen att sluta blöda efter jag skurit mig när jag hackat grönsaker), försämrade reflexer och försämrat minne är tyvärr också hemska tecken på att jag har fett brist. Man känner sig så dum helt plötsligt då man kommer på sig själv att ens minne blivit sämre?! Kan ni tänka er själva? Nääe, ush!

 

Järn brist: Frusenhet, blekhet, snabb menstruationsstörningar (tänk att man inte haft mens på över 1.5 år nu! OCH JAG VILL HA BARN SENARE I LIVET), låg ämnesomsättning, koncentrationssvårigheter, trötthet, irritation, rastlöshet, "ränder på naglarna" etc. Här är listan evig! Altså jag vet att jag har brister här så jag tar faktiskt järn tabletter varje dag! (Fast jag vet att det bara kan vara en tillfällig lösning, till sist måste jag bara kunna äta tillräckligt med järn var dag!)

 

Salt brist: Visst har jag huvudvärk ibland, men har inte alla det? Jag brukar främst ha det när jag vaknar eller på eftermiddagen? Svullnader, MÅSTE KISSA FÖR OFTA (tror ibland att jag har diabetes!), muskelsvagheter med domningar (oftast i händer och fötter...mycket obehagligt). Men det konstiga med alla dessa brister som jag har här (eller tycker att jag har) är att jag verkligen saltar min mat (speciellt smak-mässigt då jag tappat mycket av mitt smaksinne...). Så hur kan det komma sig? 

 

Vitamin brist: Många, alldeles för många, blåmärken, HJÄLP VAD JAG HAR snubblingstendenser och är klumpig? Jag känner mig även fumlig vid vissa tillfällen, har extrem torr hy med lite knottror på ben och armar...   

 

Det är som sagt lite roligt att anorexia nervosa betyder "aptitförlust av nervöst ursprung" eftersom (jag och alla de fall jag känner till i alla fall) INTE tappar aptiten, klart man blir HUNGRIG! Det är ju precis därför det blir som en hel tävling med sig själv, man ska ju kunna stå ut den dära hungern så länge som möjligt..? Hade det inte funnits någon hunger/aptit så skulle man ju inte känna sig så stolt och belåten med sig själv varje gång man skippat maten, eller hur? 

Däremot, vad jag hade tänkt nämna och ta upp är hela "mättnads känslorna". Jag har fortfarande mycket svårt för detta. Jag har verkligen försökt att tänka på mitt tuggande som det står i Mattillåtet eftersom jag vet att jag var extremt dålig på att tugga innan jag blev sjuk (hela min familj är det) men även för att jag vet att jag måste träna in det hela för att kunna lära känna mättnads känslor, specielt för framtiden! Jag vet att jag fortfarande äter för små portioner och därför blir jag inte alltid helt mätt, men ibland blir jag det jätte snabbt och ibland äter jag för mycket och då blir jag nästan illamående istället... så det är något jag verkligen måste jobba på! 

 

Igår var en konstig dag. Jag åt massor men ej kalori-rik mat så det blev inte så mycket i slutändan men ändå hade jag en JÄTTE-ÅNGEST dag..? Kanske hypokrytiskt nog p.g.a jag hade för lite kalori intag vilket inebar att jag mådde sämre?

 

Idag har jag ätit alldeles för många kalorier redan äv vad som brukar vara "accepterat". Jag försöker tänka att skälen till att jag äter allt detta är för att:

 

Minska ångesten

känner inte ni ibland att det finns saker ni önskar ni skulle kunna orka med?