Kära läsare, nu kommer vi till ett tragiskt, men ändå viktigt, inlägg anser jag. Hur kan det komma sig att just jag fick anorexia? Jag som kommer från en så älskande familj, många vänner, med underbar släkt, goda ekonomi förhållanden...?
Så klart finns det inte ett enda svar på denna fråga, utan efter att jag har spenderat månader åt att djup-analysera mig själv har jag kommit fram till slutsatsen att det beror på en hel massa "triggers" som alla tillsammans har bidragit till att jag tillslut trillade av bergskanten som sakta men säkert byggdes upp under mig.
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja med det hela, så i själva verket tror jag det är bäst jag lägger in en bild på det jag ritade upp till min psykolog i höstas...:
Såklart kommer många grejer vara obegripliga på er där då ni inte känner till historierna och bakgrunderna etc. Men som sagt vill jag påpeka att det var en miljar anledningar...
Jag har länge försökt identifiera exakt när ätstörningen började men det är ju svårt då det också beror på hur man definierar en ätstörning.
Jag har alltid varit rätt så smal och mycket sportig (tävlat inom ridning med mina ponyer men även i friidrott). Speciellt som ung... mina kompisar sade alltid det när jag bodde i Schweiz att jag var "modellen" i vår tjejgrupp (vi var då altså 13-15 typ). Men såklart kommer man in i puberteten och kroppen förrändras, och det ska den ju!
Just då när jag sedan flyttade till Sverige var det heller inget man någonsin tänkte på, jag var lixom i den nedre delen av den "normala" BMI-värdet (runt 18.5 gissar jag på?). Som sagt, INGEN koll på vikten då!
Så som sagt, när jag var 17 flyttade vi till Stockholm efter alla dessa år utomlands. Det började bra även här på andra året i gymnasiet. Efter andra året var slut, sommaren 2010, åkte jag med 2 andra tjej kompisar till Malta. Vi var ju 18 nu! På den resan åt vi mycket lite (mest för att spara pengar), dansade typ 21.00-07.00 i sträck! och låg på stranden mest! Så givetvis hade jag tappat vikt (säkert låg jag på en vikt av 57/8kg? BARA EN REN GISSNING)! Och jag kände mig klart snyggare än någonsin! Jag fick ju det påpekat när jag kom hem efter bara en vecka med! (av familjen, familje kompisar, kompisar etc).
Så klart fick man ju en liten uppmuntring där! Men jag levde sedan vidare i mitt "normala" liv och gick nog tillbaka dessa kilon.. Senare den sommaren vet jag att jag under tiden då jag hälsade på min släkt i Vancouver Kanada ät VÄLDIGT mycket (då mormor bakade bröd varje morgon, till middagen, blev massa sött med morfar och kusinerna etc.) Så jag kände själv att jag gått upp i vikt. Det var nog punkten i mitt liv jag vägt som mest (63 kg! Men jag är ju faktiskt 174 cm lång... så inte var det såå mycket)!
När jag kom hem började 3:e året på IB-linjen (internationella linjen jag börjat utomlands). Jag började nu träna mer och mer, och i September/Oktober blev jag tillsammans med min pojkvän (nuvarande med). Hade det hur kul som helst ihop och med kompisar under denna tid (nog den mest sociala tiden av mitt liv, än så länge :D, FÖR DET KOMMER!). Min pojkvän tränade ju typ 5 dagar i veckan och hade VÄRSTA kroppen, min bästa kompis var lite nere efter att det tagit slut med hennes pokjvän i Kanada den sommaren så hon var riktigt smal, min lilla syster hade nästan börjat få en ätstörning här innan, men lyckades ta sig ur det i rätt tid precis innan det tog fart på riktigt och därmed gick hon sedan in I puberteten och gick upp I vikt (ännu en gång SÅKLART! Och ps. Nu önskar jag att jag hade hennes snygga kropp med värsta kurvorna!). Sedan fick morfar cancer beskedet den sommaren och vi beslöt oss för att han och mormor då skulle komma hem till Sverige och bo hos oss tills han gick bort. Det kan jag säga er var svårt! Efter 2 månader redan gick han bort… att se honom sakta men säkert tyna bort varje dag efter skolan var inte lätt. Samtidigt hade jag ju så mycket annat på gång: MASSA skol jobb, en ny pojkvän etc… så det var så mycket på en gång att tas med.
Det nyåret åkte familjen och familjekompisar upp till fjällen för skidåkning. Det är nog här jag klassificerar att min ätstörning började krypa sig in i mitt liv. Andra familjen vi bodde med har 2 döttrar varav de själva har haft anorexia och var riktigt smala. Att se dem på mororna knappt äta gjorde att jag kände mig mullig och äcklig… så klart jag härmade dem och åt en klementin till frukost… (i smyg, låtsades till alla andra att jag ätit mer såklart). Sedan var jag nöjd med all skidåknings-motion som med gick i denna resan!
Vi kom hem och under en period var det så himla mycket med skolan inför alla slut examen att man inte riktigt hade tid för anorexian… MEN… snart kom hon och knackade utanför min dörr igen… till våren åkte vi till Miami på semester… Jag minns tydligt hur jag gick upp 6 på morgonen, sprang 1 timma på stranden, kom sedan tillbaka, simmade i poolen (runt 30-45 minuter) tills mamma, pappa och syrran vaknat. Åt sedan lite frukt till frukost… jag lyckades även under denna resa skippa lite luncher då jag var och ”shoppade” etc… och medan familjen hade pizzor hade jag bara ”nyttiga” middagar och snålade… och ABSOLUT INGA SÖTSAKER… Jag tappade vikt. Absolut. Och det märkte alla, och det var här mamma och pappa började oroa sig för mig. När vi kom hem snackade mamma mycket med min pojkvän till och med för att jag ”skulle börja äta som vanligt igen”… Kontrollen kröp sig in och jag njöt av det, av all denna uppmärksamhet jag aldrig riktigt fått (då min syster mått riktigt illa under flera år psykiskt).
Sedan kom skolavslutningen, under denna tid hade jag fortfarande behållit ungefär samma matmängd, och sedan åkte jag och 6 andra tjejer till Barcelona i en vecka! Här började min riktigt illa neråtgående spiral. Jag åt lite vattenmelon till sen frukost/tidig lunch och sedan lite sallad eller soppa till middag… JAG TAPPADE ÄNNU EN GÅNG VIKT.
(Studenten 2011)
När jag kom hem var mamma riktigt orolig. Speciellt då jag skulle flytta utomlands för att börja plugga biokemi snart.
Resten av sommaren fortsatte på detta viset… jag åt mest sallader till lunch och middag… men såklart hade jag lite ”fall-out” perioder där hungern riktigt small till! Jag minns hur mamma började snacka om hur farligt det är med ätstörningar och började berätta för mig om alla familjekompisar som haft ätstörningar (som jag inte vetat om!) och då kände jag nästan ännu mer att jag måste klå dem och bli ännu bättre! (HELT SJUKT). Såklart sade familjekompisar på misstag dumma kommentarer som ”fy vad snygg du blivit nu när du tappat lite vikt” (alltså föräldrar!) snacka om motivation för anorexian inom mig?
Jag flyttade till England och saker och ting blev bara värre och värre… när jag kom hem till min pojkvän på kvällarna ljög jag om att jag ätit frukost och lunch den dagen (fast igentligen knappt inte)… och sedan fick jag ta lite middag med honom. För varje gång jag vistades tillbaka i Sverige såg jag smalare ut och fick mer och mer panik när alla ”höll på” med mig hemma, så jag var så tacksam varje gång jag skulle tillbaka utomlands (även om jag inte hade ett ända socialt liv där: inga kompisar etc… bara min underbaraste pojkvän). Tillslut blev det så illa att jag bara drack vatten och 1 chai latte varje dag (och tuggummi) typ… och så kunde det gå i runt 5 dagar innan jag sedan blev för hungrig, så frossade i grönsaker och frukter bara!!!
(vid denna period var jag helt själv där, min pojkvän var i Estland…).
Det var nu jag äntligen började inse för mig själv att jag var sjuk… riktigt sjuk. Jag ville bli bra, men anorexia delen av mig var alldeles för stark ännu (kanske runt 97%, men 3% hade i alla fall äntligen dykt upp!)
(Stockholm Juni 2012, att man ser rätt ynklig ut!! Ush) (Italien, Augusti 2012)
