thelongjourney.blogg.se

INLÄGGET SOM JAG FÖRSÖKTE LADDA UPP IGÅR: (men internet på båten var för kasst!)

 

Kärlek kommer oxh går till oss i många skepnader, storlekar och olika tidspunkter genom livet. Idag ska jag iväg till Estland för att äntligen få se min underbaraste och bästa pojkvän som jag längtat efter i runt 8 veckor nu! Jag kan faktiskt inte tänka mig ett liv utan honom: ett liv utan pirriga känslan av fjärilar i magen så fort jag fortfarande nu efter 3 år ser på honom, eller hur hans välbefinnande nästan känns viktigare än mitt egna..., hur jag inte kan gå en dag utan att tänka på honom eller fundera på vad han gör/mår eller så, hur jag älskar att klä upp mig och göra iordning mig för honom som för ingen annan, hur alla mina bekymmer och all oro försvinner så fort jag är i hans famn... listan är evig. Nu ska jag äntligen tillbaka till denna himmelska värld som är ångestfri, lyckan själv och livet helt enkelt. Så idag har jag packat lite och förberett mig inför resan (även om vi redan är tillbaka på måndag:D). 

 

Igår var jag förresten myyyycket nära att nå till min 2000 kcal/dag mål... om det inte vore för den saken att min syster åt upp allt mitt godis jag köpt (300g!) att ha till filmkvällen medan jag var på stallet.... jahapp... mamma var irriterad då hon var så glad att jag äntligen skulle få i mig en massa kalorier i godis... men INTE VAR DET MITT FEL DENNA GÅNGEN! Men tanken att jag tänkte äta dem var ju bra i alla fall :D! Så jag fick nöja mig med en fruktsallad istället.... 

 

Ps. mina banan-ägg plättar till lunch var HELT fantastiska!! (hittat nya favorit fusna bären: körsbär!!!)

 

 (internet är fortfarande för segt att ladda upp bilder, SÅ BILDER KOMMER IMORGON!) :)

 

Måste bara också nämna hur totalt absurbt det är med hunger/mättnadskänslorna?! Nu älskar jag att tillfredställa mig och bli mätt men samtidigt har man en enorm rädsla för att inte vara hungrig till nästa mål...? Det är såååå konstigt....!?

 

Tänkte även mycket på det när jag var på stallet idag. Hon med ponnyn bredvid vår häst hade med sig sina 3 barn där. De sprang alla omkring, skrattade och lekte runt! Tänk var med energi det tar att ta hand om sina egna barn! Det är rena slit jobbet att springa runt och hålla koll på dem alla. Och jag som tillslut sedan kommer vilja vara en mamma måste kunna klara av att ha all den orken och energin för att kunna se över dem 24/7! Inte kan man då bara sega och lata sig. Det är ett fulltids jobb. Så för att någonsin komma kunna ha barn måste jag ju först och främst hormon/fysiskt sätt kunna det igen, men sedan även bygga upp en kondition, muskler och energi för att kunna det!!!

 

Jag har även spenderat stor del av dagen med att försöka tänka ut saker och ting jag önskar mig från mina släktingar (som ringer omgående för att få veta...) men det är såååå svårt! Jag har verkligen allt jag behöver...Så mamma föreslog att jag eventuellt kanske kunde titta ut några fina vinglas eller kanske servis sett eller så jag tycker om (som jag kommer få användning av i framtiden när jag flyttar ut)! Så det kan ju vara en ide! 

 

Juste, köpte också SÅÅÅ SNYGGA SOLGLASÖGON IGÅR (får ta och fotta och visa på måndag när jag kommer hem!) men även 2 par ballerina skor till min sol resa nu ;) hihi!

 

Som Hanna skrev, tog jag hennes OTROLIGT goda tips och satt in tunna äppelskivor i ugnen idag! Det blev riktigt gott som snacks! :D

Jag har också fixat (delvis, inte klart... men en början i alla fall) ideer på matscheman till mig själv som innehåller 2000 kcal/dag (runt 400 per stora måltiderna och 800 för 3 mellisar):

Ps. matschemana fortsätter på andra sidor med, men jag tog bara med första sidorna på dem... (därför blev vissa mål beskurna i mitten på slutet av sidorna). 

Jag måste klara detta nu, så snart som möjligt... en vanlig dag...det är ALLT jag begär av mig själv!! Så varför kan jag inte bara unna min kropp och själ det?! Varför måste jag hela tiden skjuta på det och tänka "imorgon..."

Denna vecka har verkligen varit pest. Att sitta och räkna kalorier för att försöka äta 2000/dag har varit katastrof. Det har bara gjort allt värre. Ångesten över att jag är ständigt misslyckas och är en "failure/loser" som inte ens kan klara av detta gör mig bara deppig, frustrerad och besviken på mig själv. Inte hjälper det då att mamma ständigt säger: men där finns inga kalorier, ta det här!!! Eller att det måste ske en förrändring nu annars läggs jag in... 

Nu ska jag till Estland på Lördag och hämta pojkvännen (JIPPIE!) och sedan på solsemester om 12 dagar! Så jag kan verkligen inte må så här dåligt. Jag känner hur jag ännu en gång tappat ork till att göra saker, umgås, plugga, ens kolla på film!!!Och det värsta av allt är att jag känner hur mitt humör har börjat svänga igen och jag blir mer lätt retad, irriterad och tar ut det mer på mamma när hon kommenterar och bara försöker göra det bästa för mig. Dessutom blir jag mer nere och deppig, vilket bara gör det hela ännu värre, och jag blir ännu mindre inspirerad att anta nya utmaningar och pusha mig själv.

 

Varför har det hela kalori-räknandet även lett till att jag verkar utesluta vissa saker som jag äntligen lyckats börja äta igen? FY! Jag blir så ledsen och besviken på mig själv... Kanske är jag inte redo att bli fullt frisk? MEN JAG VILL JU DET!! Har ni också haft dessa "dippar" och motgångar i tillfrisknandet?

 

Jag vet att det kommer bli bra igen så fort jag träffar pojkvännen och spenderar runt 3 veckor med honom (så är det alltid), men just nu har jag panik. Panik att träffa psykologen på Torsdag... hon kommer bli så besviken när jag inte klarat av 2000 kcal/dag som jag skulle i en hel veckas tid... sist sade jag att jag haft runt 1400/dag, men jag hade legat på runt 1200 bara insåg jag sedan. Och nu har jag haft en HEMSK vecka och verkligen varit dålig. Jag tror ärligt talat jag tappat vikt. Det känns verkligen så.... !!! Tänk om jag måste läggas in? Ska jag ljuga för henne om jag gått ner och säga att jag stått stilla? Det känns som jag nästan måste det...? Men jag vet som sagt att pojkvännen sedan kommer, vilket kommer underlätta ALLT. 

 

 

Jag önskar att saker och ting verkligen vore så

Visst har jag haft bakslag  men jag får ju inte glömma alla framsteg och utmaningar jag har klarat av senaste veckan heller.

• Jag åt till och med 2 dubbel mackor idag, och jag kan faktiskt njuta mer och mer av bröd, med noll ångest nu!
• Jag klarar även av att lägga på helt valfritt pålägg och tjockare lager av smör/phildelphia ost!
• Jag har också börjat dricka saft igen!! (och det ni, det var länge sedan!!!)
• Jag tar nu alltid en mjukmacka till min gröt! (det klarade jag inte för 1 vecka sedan!)
• Jag vågade äta mig "illamående" på godis i mitten av veckan!

 

 

 

Det tråkiga är ju att jag verkligen känt mig mer irriterad och osocial de senaste par dagarna. Vilket jag som sagt inte behövt om jag bara lyckats äta normalt... Jag har sett att mamma verkligen försökt de senaste dagarna med allt för att få mig på bättre humör och att äta mer. Hon köper hem vad som helst jag vill ha... men jag kan aldrig komma på något typ...Jag ser hur hon är orolig och det verkligen sårar henna att hon känner sig så maktlös. Jag mår verkligen dåligt av att se henne vara så orolig, bekymrad och försöka vara förstående. Inte klagar hon på det jag väljer att äta. Mest rädd är hon nog då att det skulle göra bakslag och bara göra saken värre. Om hon bara visste hur mycket jag älskar henne och mår dåligt av att hon inte mår bra på grund av mig! Jag vill ju inget annat än att göra henne stolt och glad!

Ända sedan torsdags kväll då jag träffade min psykolog har saker och ting inte riktigt gott som planerat. Motgångar och bakslag har det varit. Men alla har väl sådana perioder i tillfrisknandet?

 

Hos psykologen diskuterade vi att när jag inte räknat kalorier har det visat sig att jag låg på TOK FÖR LITE (altså att jag verkligen har överskattat mängden)... runt 1200-1400 kcal/dag!!! Och ändå tycker jag att jag ätit sååå mycket på senaste tiden (choklad, godis, bröd, smör...). Så vi kom tillsist fram till att jag skulle räkna och äta 2000kcal/dag nu i en vecka... och sedan trappa upp till 2500 veckan därpå. Men redan fredagen (ännu en hektisk dag) lyckades jag bara ha fått i mig 700 fram till middagen, och då fick jag såååådan ångest att jag verkligen ätit för lite och att det var omöjligt att få i sig 1300 på middagen.... så då mådde jag inte bra. Det gjorde hela saken ännu värre och jag kände mig helt misslyckad och värdelös som inte kunde klara det. Då tapade jag helt min aptit till middagen och fick då i mig ännu mindre än vanligt.... När jag mår dåligt blir det jämt så! Jag får panik, magen knyter sig och jag får kväljningar... inte bra. 

 

Idag gick jag sedan upp 5:30 på morgonen då min syster hade hopptävling!! Det blev 2 dubbelmackor och 2 äpplen ned packade, (frukost, mellis, lunch och mellis, men FÖR LITE IGEN) men det var allt vi hade hemma, och vad mamma packade till mig. Sedan kom vi hem sååå mycket senare än vi trodde (eftersom det gick så bra för min syster:D) och då var klockan redan 7 och det var dags att laga middag (mamma och jag gjorde en tonfisk sallad med tonfisk, avokado, bönor, oliver, tomater, paprika, lök, sallad, etc...). Men ännu en gång... ingen stor middag. Så nu ligger jag här med enorm ångest och har panik att jag 1. gått ner i vikt och 2. att jag är så misslyckad och hur besviken min behandlare kommer vara (och jag själv är så besviken på mig själv). 

 

Visst har mamma köpt hem choklad till mig ikväll... men inte alls nån jag gillar... och hon vill ju sååå gärna jag ska ta, men jag är VERKLIGEN inte sugen på den... :( och när jag mår så dåligt med ångest blir jag lixom illamående och magen knyter sig och krampar... ! 

 

Nu måste jag ju ta tag i detta! Jag blir såååå galen på mig själv!

 

Precis som titeln beskriver: I want to live where soul meets body. Det är mitt ultimata mål. Dit ska jag nå!

 

Och idag, som Neil Armstrong en gång i tiden sade: "One small step for man, one giant leap for mankind" (or my soul in this case). Kanske var det ett litet steg att klara ta en mjuk-vit-macka till frukost för de flesta, men för mig, mitt psyke och min själ var det ett jätte framsteg.

 

Vet ni förresten vad mer jag gjort idag? Köpt godis! Hade lite panik på hemköp med mamma när hon plockade godis till resten av familjen. Då jag aldrig äter godis bestämde jag mig för att ta min egna plock påse och sedan kolla på kvittot för att se hur många gram det blev... (Vet att jag inte ska hålla på att väga och mäta och så, men å andra sidan äter jag aldrig godis, så det var ett lite extra kontrollbehov jag kände här, och sedan var det inte bara kalori mässigt heller, jag ville bara helt enkelt veta hur mycket jag hade tagit!). Men så klart tog kassörskan och vägde båda påsarna tillsammans!! Så det blev inget mer med det. Det känns ju lite jobbigt just nu, men samtidigt kanske bara bra? Plus, jag måste jämt och ständigt påminna mig själv att jag ändå ska upp i vikt... den tycks glömma bort det rätt så ofta känner jag!!! Tänk att man kan bli så stressad av desserter. Som det på engelska lyder: "Stressed is desserts spelled backwards" ! Ironiskt? :D

 

 Nu ska jag snart iväg och njuta av mitt godis, men jag tänkte lägga upp lite rolig/interessant fakta åt er:D!

 

• Medellängden en människa spenderar på sin telefon i sin livstid är 2 år! (Tänk att man spenderar och slösar 2 hela år av sitt liv)!
• Visste ni att -40°C är samma temperatur som 40°F?!
• När man dör fortsätter ens hår att växa i ett antal månader till! (äckligt tycker jag!)
• Nummer "57" på Heinz ketchup flaskor representerar antalet olika varianter syltgurkor företaget hade en gång i tiden! (Hade jag ingen aning om)
• Att panta bara 1 glas flaska eller glas burk sparar tillräckligt med energi för att kunna se på TV i 3 timmar! (SÅ PANTA :D)
• Om man ser på alla ord i Engelskan så har ordet "set" de flesta definitioner av dem alla
• På 1200-talet så döpte ("baptised", tror det är att döpa på svenska?) man barn med öl istället för vatten!!! (HELT SJUKT!)
• Om man jämför kr/kg så kostar hamburgare mer än en ny bil!!

Ska jag vara helt ärlig var gårdagen inte så lyckad. Var hemma själv då min lilla syster drog ut på krogen som vanligt. Jag kände mig helt värdelös, hopplös, ensam och nere i botten. Varför kunde inte bara jag kunna njuta av livet med? Speiellt efter alla tankar jag hade den kvällen (förra inlägget)? De satt och drack vin och åt chips innan de drog. Men icke sa nicke... inga chips till mig... Jag saknade min pojkvän så innerligt igår kväll och det är väl också ett skäl till att jag var så nere. Men jag måste ju inse att jag ser honom om bara 2 veckor nu! Jag måste stå ut!

 

Denna morgon har jag velat fram och tillbaka över vad jag ska ha till frukost. Jag är sugen på gröt, på yoghurt med bär men även på en ägg och mack frukost... Jag överväger om jag kanske skulle klara utmana mig med ett runt polarbröd idag. Jag har faktiskt inte ätit en mjuk macka på över 2 års tid. Vad tror ni? Yoghurten kan jag ju ta sedan till en mellis faktiskt! Då skulle jag bli så stolt över mig själv om jag skulle klara detta! Det skulle verkligen vara en vinst mot annorexian! Hm... Jag tror det blir så!

 

Och så här såg frukosten då ut...!!!! (Tyvärr taget med min mobil, så ingen bra bild)! Men jag var riktigt stolt att jag åt mackan! Men jag måste säga att jag var lite besviken... den var inte lika god som jag minns den! Så nästa gång får det bli en annan mjuk smörgås! Ps. SMÖR tog jag på den!!! :D Löjligt glad och stolt! Och ingen ångest än så länge!! Fantastiskt! :D

 

 

Snart börjar man ju undra om inte alla i samhället idag har någon form av åtminstonde "lättare" ätstörning. Om man skulle gradera sig själv med en siffra mellan 1-10 om hur mycket man låter maten styra ens liv (var 10 är totalt och 1 är inget), var jag på en 9-9.5 när jag var som värst och djupast inne i ätstörningen och gissar på att jag ligger på runt en 7:a nu skulle jag tippa på. Jag tror faktiskt att de flesta tjejer/kvinnor i 15-25 års åldern som skulle vara HELT ärliga nog skulle svara runt en 3-4:a. I vårat samhälle är det idag lite skrämmande ibland kan jag tycka, hur mycket vikt som läggs på mat, hälsa, kost, träning med mera. De flesta skulle inte klassificera sig själva som ätstörda, men en ätstörning behöver inte vara så allvarlig, den kan vara av en slags mer "mild" variant varav man bara kanske känner att man måste kompensera för att man ätit mindre bra en dag, eller att man inte kan äta si och så eftersom man just tränat etc... Men jag vill verkligen bli fri fårn ALLT det där,.. Visst kan man vara nyttig som person, men det får inte gå i överstyr och ta över ens vardag. Tänk bara hur runt 60% av alla tidningar nu för tiden handlar om hur man ska bli "nyttigare", tappa vikt, träna hårdare etc...? Inte för att tala om hur modeller bara blir smalare och smalare... jag menar, titta på modellerna som fanns på 1990-talet bara. De var ju helt normal viktiga ju! Dessa är i alla fall bara mina åsikter om saker och ting. Håller ni med? Eller kanske inte alls?

 

 

Jag hade en lång diskussion med en av mina universitets kompisar häromdagen angående frihet. När är man fri? Vad är fritt för dig? Att bara leva på en ö ute i havet och njuta, måla, äta, sova och ALLT när man vill? Tänk att slippa ansvaret, tids-passningar och pengar nån gång? Vilken känsla det skulle vara! Visst hade det varit absoluta friheten ett tag, men för tillfället tror jag att friheten för mig skulle vara en dag som var helt fri från mat, kalorier, ångest och förbränning och kompensations tänk. Det är allt jag ber om. Jag vet att det finns inom räckhåll, bara jag sträcker mig efter det, men samtidigt finns det så långt ifrån mig och mitt psyke. Många kvällar kan jag bara sitta och fundera och intala mig själv att imorgon ska jag ha en helt frisk dag. Men det verkar aldrig bli så. Tanken och hoppet lever inuti mig, men jag har inte lyckats vara stark nog ännu att ta mig dit. Men då kan jag inte hjälpa att nu tänka, varför sedan, varför alltid sjuta upp saker och ting. Man ska inte alltid leva i framtiden eller då tiden, man ska leva i nuet. Vem vet vad som kommer inträffa mig imorgon, eller om kanske bara 1 timmas tid? Varför ödsla bort dessa dyrbara år, månader, dagar, timmar och minuter på att inte leva livet fullt ut? Livet är ju faktiskt en tickande tids bomb... man har tyvärr inte en oändlig tid på jorden, så man måste ta vara på den! Så varför kunde jag bara inte det idag? Fy! Jag blir så besviken på mig själv! 

 

Blev lite inspirerad av Soelas blogg idag, om hur varje dag bär något positivt även om det ibland kan kännas som en helt hopplös och värdelös dag. Man måste alltid se ljuset i slutet av tunneln, alltså se och fokusera på det påsitiva och inte bara det negativa i ens liv och ens dag. Idag kan jag känna mig lite misslyckad: sitter ensam en fredags kväll då resten av familjen är ute med vänner. Jag har inte vågat unna mig något gott på förmiddagen även om jag var sugen. Blev sedan sugen på en läsk (som jag inte druckit på runt 2 månader) och köpte då en cola light... VARFÖR LIGHT?! Jaa ni.. men till det positiva: Jag har ätit bra frukost, mellis, lunch, verkligen njutit av en riktigt skoj föroläsning (reproduktion!!) på universitetet idag, jag har haft tankar som dessa ovan vilket tyder på att jag VILL UT OCH BLI FRI! Allt detta var inte ens på kartan för bara nån månad sedan! Så visst är inte allt hopplöst! Jag har även en otrolig familj, pojkvän (BÄSTA) och underbara kompisar som bryr sig om mig! Dessutom har jag en GRYM systemkamera nu, och jag ska på sol semester om redan 3 veckor!!! JAG HAR TUR. Punkt slut.