Igår var jag lite upptagen tyvärr, MEN MED STORA FRAMSTEG! Vänta ni bara!
Först gick jag upp, åt en god frukost med mamma och pappa runt 08:00 sedan åkte vi iväg till farmor och farfar vid 10:00, men på vägen stannade vi förbi ett undebart gulligt litet cafe på Odengatan som heter Lindqvists (varmt att rekomendera!!!). Här köpte mamma olka kakor, bakelser och smörgås frallor att ta med. Det vra meningen att vi skulle hinna hem till lunch runt 12:30, så jag var lite stressad när det inte fanns några frukter hemma hos dem som jag kunde ta till mellis. Men det visade sig sedan att vi stannade betydligt längre och jag kände hur kroppen började darra lite halvt p.g.a. mitt låga blod socker. SÅ JAG TOG EN STOR FRALLA!! MED SMÖR OCH SKINKA! Visst hade jag ett tunnbröd dagen innan till frukost (första på 2 år), men detta var en stor fralla! Men på något sätt eftersom det var andra gången jag vågat utsätta mig själv för denna utmaning så var ångesten mycket mindre och frallan var ingen besvikelse som mjukbrödet dagen innan utan SÅÅÅÅ GOD! Vilken njutning! Tänk vad jag gått miste om!!!
Jag tog sedan en massa bilder med nya kameran på alla hos farmor och farfar, åkte sedan till stallet och red, gjorde läxor, åkte till affären och köpte lite lösgodis och sedan kom bästisen C över! :D Vi hade det verkligen så otroligt mysigt och jag fick i mig en massa godis!!! Lite ångest, kändes som jag hade "hetsätit" i typ 1 minut efteråt, men sedan insåg jag att när man får i sig 100g godis har man INTE hetsätit!
OCH I HELGEN SKA VI UT! :D (det var över 1 år sedan jag var ute typ)! Så det är lite nervöst men det ser jag ändå fram emot! Något att sikta och längta till!
Det ända problemet när C lämnade igår var att efter allt socker från godiset blev jag HELT galet pigg och fick Världens energi-kick och även om jag skulle upp om 6.5-7 timmar så kunde jag omöjligt sova och hade "spring i benen". Så jag satte på lite musik och hoppade och skuttade runt rummet i runt 30 minuter, sedan var jag nöjd och sov som en sten! :D
Jag snackade länge med C igår att vi verkligen måste ta tag i vår vänskap. Den som vi hade en gång i tiden: vi kunde ringa varandra när som helst bara för att berätta de löjligaste sakerna, spendera timmar och bara måla ihop, käka picknikar, grilla på klipporna vid mig, ha övernattningar, tjejsnack- och tjejfilm-kvällar, ta lååånga promenader längst med vattnet, ta fåniga patetiska och fula bilder som ingen annan någonsin får se och MED MERA!
Tyvärr gled vi isär delvis, men nu är vi påväg tillbaka! Tack och lov! Någon som man kan berätta vad som helst för, som förstår, lyssnar, känner en lika bra som man själv känner en själv. Jag förstår inte hur jag har klarat mig utan henne så pass länge!!
