05 Feb

15:21

Varför fick just jag anorexia?

2kommentarer

Kära läsare, nu kommer vi till ett tragiskt, men ändå viktigt, inlägg anser jag. Hur kan det komma sig att just jag fick anorexia? Jag som kommer från en så älskande familj, många vänner, med underbar släkt, goda ekonomi förhållanden...?

 

Så klart finns det inte ett enda svar på denna fråga, utan efter att jag har spenderat månader åt att djup-analysera mig själv har jag kommit fram till slutsatsen att det beror på en hel massa "triggers" som alla tillsammans har bidragit till att jag tillslut trillade av bergskanten som sakta men säkert byggdes upp under mig.

 

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja med det hela, så i själva verket tror jag det är bäst jag lägger in en bild på det jag ritade upp till min psykolog i höstas...:

 

Såklart kommer många grejer vara obegripliga på er där då ni inte känner till historierna och bakgrunderna etc. Men som sagt vill jag påpeka att det var en miljar anledningar...

 

Jag har länge försökt identifiera exakt när ätstörningen började men det är ju svårt då det också beror på hur man definierar en ätstörning.

 

Jag har alltid varit rätt så smal och mycket sportig (tävlat inom ridning med mina ponyer men även i friidrott). Speciellt som ung... mina kompisar sade alltid det när jag bodde i Schweiz att jag var "modellen" i vår tjejgrupp (vi var då altså 13-15 typ). Men såklart kommer man in i puberteten och kroppen förrändras, och det ska den ju!

 
(när man var typ 16...)
 

Just då när jag sedan flyttade till Sverige var det heller inget man någonsin tänkte på, jag var lixom i den nedre delen av den "normala" BMI-värdet (runt 18.5 gissar jag på?). Som sagt, INGEN koll på vikten då!

 

 
(har verkligen glömt vilka kurvor man haft! Fy vad jag saknar dem!!)

Så som sagt, när jag var 17 flyttade vi till Stockholm efter alla dessa år utomlands. Det började bra även här på andra året i gymnasiet. Efter andra året var slut, sommaren 2010, åkte jag med 2 andra tjej kompisar till Malta. Vi var ju 18 nu! På den resan åt vi mycket lite (mest för att spara pengar), dansade typ 21.00-07.00 i sträck! och låg på stranden mest! Så givetvis hade jag tappat vikt (säkert låg jag på en vikt av 57/8kg? BARA EN REN GISSNING)! Och jag kände mig klart snyggare än någonsin! Jag fick ju det påpekat när jag kom hem efter bara en vecka med! (av familjen, familje kompisar, kompisar etc).

 

Så klart fick man ju en liten uppmuntring där! Men jag levde sedan vidare i mitt "normala" liv och gick nog tillbaka dessa kilon.. Senare den sommaren vet jag att jag under tiden då jag hälsade på min släkt i Vancouver Kanada ät VÄLDIGT mycket (då mormor bakade bröd varje morgon, till middagen, blev massa sött med morfar och kusinerna etc.) Så jag kände själv att jag gått upp i vikt. Det var nog punkten i mitt liv jag vägt som mest (63 kg! Men jag är ju faktiskt 174 cm lång... så inte var det såå mycket)! 

(I Kanada)

 

När jag kom hem började 3:e året på IB-linjen (internationella linjen jag börjat utomlands). Jag började nu träna mer och mer, och i September/Oktober blev jag tillsammans med min pojkvän (nuvarande med). Hade det hur kul som helst ihop och med kompisar under denna tid (nog den mest sociala tiden av mitt liv, än så länge :D, FÖR DET KOMMER!). Min pojkvän tränade ju typ 5 dagar i veckan och hade VÄRSTA kroppen, min bästa kompis var lite nere efter att det tagit slut med hennes pokjvän i Kanada den sommaren så hon var riktigt smal, min lilla syster hade nästan börjat få en ätstörning här innan, men lyckades ta sig ur det i rätt tid precis innan det tog fart på riktigt och därmed gick hon sedan in I puberteten och gick upp I vikt (ännu en gång SÅKLART! Och ps. Nu önskar jag att jag hade hennes snygga kropp med värsta kurvorna!). Sedan fick morfar cancer beskedet den sommaren och vi beslöt oss för att han och mormor då skulle komma hem till Sverige och bo hos oss tills han gick bort. Det kan jag säga er var svårt! Efter 2 månader redan gick han bort… att se honom sakta men säkert tyna bort varje dag efter skolan var inte lätt. Samtidigt hade jag ju så mycket annat på gång: MASSA skol jobb, en ny pojkvän etc… så det var så mycket på en gång att tas med.

 

Det nyåret åkte familjen och familjekompisar upp till fjällen för skidåkning. Det är nog här jag klassificerar att min ätstörning började krypa sig in i mitt liv. Andra familjen vi bodde med har 2 döttrar varav de själva har haft anorexia och var riktigt smala. Att se dem på mororna knappt äta gjorde att jag kände mig mullig och äcklig… så klart jag härmade dem och åt en klementin till frukost… (i smyg, låtsades till alla andra att jag ätit mer såklart). Sedan var jag nöjd med all skidåknings-motion som med gick i denna resan!

 

Vi kom hem och under en period var det så himla mycket med skolan inför alla slut examen att man inte riktigt hade tid för anorexian… MEN… snart kom hon och knackade utanför min dörr igen… till våren åkte vi till Miami på semester… Jag minns tydligt hur jag gick upp 6 på morgonen, sprang 1 timma på stranden, kom sedan tillbaka, simmade i poolen (runt 30-45 minuter) tills mamma, pappa och syrran vaknat. Åt sedan lite frukt till frukost… jag lyckades även under denna resa skippa lite luncher då jag var och ”shoppade” etc… och medan familjen hade pizzor hade jag bara ”nyttiga” middagar och snålade… och ABSOLUT INGA SÖTSAKER… Jag tappade vikt. Absolut. Och det märkte alla, och det var här mamma och pappa började oroa sig för mig. När vi kom hem snackade mamma mycket med min pojkvän till och med för att jag ”skulle börja äta som vanligt igen”… Kontrollen kröp sig in och jag njöt av det, av all denna uppmärksamhet jag aldrig riktigt fått (då min syster mått riktigt illa under flera år psykiskt).

 

(Miami, våren 2011)

Sedan kom skolavslutningen, under denna tid hade jag fortfarande behållit ungefär samma matmängd, och sedan åkte jag och 6 andra tjejer till Barcelona i en vecka! Här började min riktigt illa neråtgående spiral. Jag åt lite vattenmelon till sen frukost/tidig lunch och sedan lite sallad eller soppa till middag… JAG TAPPADE ÄNNU EN GÅNG VIKT.

 

(Studenten 2011)

 

När jag kom hem var mamma riktigt orolig. Speciellt då jag skulle flytta utomlands för att börja plugga biokemi snart.

Resten av sommaren fortsatte på detta viset… jag åt mest sallader till lunch och middag… men såklart hade jag lite ”fall-out” perioder där hungern riktigt small till! Jag minns hur mamma började snacka om hur farligt det är med ätstörningar och började berätta för mig om alla familjekompisar som haft ätstörningar (som jag inte vetat om!) och då kände jag nästan ännu mer att jag måste klå dem och bli ännu bättre! (HELT SJUKT). Såklart sade familjekompisar på misstag dumma kommentarer som ”fy vad snygg du blivit nu när du tappat lite vikt” (alltså föräldrar!) snacka om motivation för anorexian inom mig?

 

Jag flyttade till England och saker och ting blev bara värre och värre… när jag kom hem till min pojkvän på kvällarna ljög jag om att jag ätit frukost och lunch den dagen (fast igentligen knappt inte)… och sedan fick jag ta lite middag med honom. För varje gång jag vistades tillbaka i Sverige såg jag smalare ut och fick mer och mer panik när alla ”höll på” med mig hemma, så jag var så tacksam varje gång jag skulle tillbaka utomlands (även om jag inte hade ett ända socialt liv där: inga kompisar etc… bara min underbaraste pojkvän). Tillslut blev det så illa att jag bara drack vatten och 1 chai latte varje dag (och tuggummi) typ… och så kunde det gå i runt 5 dagar innan jag sedan blev för hungrig, så frossade i grönsaker och frukter bara!!!

(vid denna period var jag helt själv där, min pojkvän var i Estland…).

Det var nu jag äntligen började inse för mig själv att jag var sjuk… riktigt sjuk. Jag ville bli bra, men anorexia delen av mig var alldeles för stark ännu (kanske runt 97%, men 3% hade i alla fall äntligen dykt upp!)


(England, juni 2012)  
 
 
Jag kom sedan hem för sommarlovet och var riktigt illa ute. Gömde mig bakom mitt servitris jobb (sade att jag åt lunch där, och ibland middag om jag jobbade sent)… Det var inte förrän nu jag heller brytt mig om kalorier. MEN NU KOM DE IN I BILDEN (sent eller hur?). Det var en hemsk sommar fylld av ångest, ilska, tårar och allt som dumma anorexia för med sig när man väl kommer till insikten att man inte mår bra. Jag vägde ju som sagt inte mer än runt 43 kg… och på 174cm är det lågt… Äntligen till slutet av sommaren tog jag modet att snacka med mamma och pappa… det var så grymt svårt. Nog det modigaste jag någonsin gjort. Problemet var att jag ville nu bli bra (åt i alla fall 1-2 gånger om dagen istället för 0!!) men anorexia var fortfarande stark inuti mig… jag började se en psykolog till hösten och med hjälpen av min pojkvän började jag också sträva åt rätt håll… Nu har jag vågat öppna upp mig för vänner sakta men säkert om mina problem vilket har underlättat saker och ting. Men jag är fortfarande arg att jag inte var friskare tills då jag började andra året på universitet här nu då jag inte orkade med den sociala aspekten just då och har därför inte träffat så många vänner (tack och lov 2 fantastiska tjejer) men ändå!
                            
 

(Stockholm Juni 2012, att man ser rätt ynklig ut!! Ush)     (Italien, Augusti 2012)

 
Jag kämpar nu för fullt, men det är fortfarande så svårt. Kalorier finns fortfarande i skallen och vägrar lämna! Men jag känner att för var dag som går blir jag starkare och vågar fler utmaningar etc… Nu har jag ju en otrolig resa till värmen i vår med pojkvännen, syrran och hennes pojkvän (om bara 6 veckor typ!!!) att se fram emot, för då måste jag ju orka spela volleyboll, spela tennis, inte skämmas allt för mycket för min magra kropp etc…!
 
 
Förlåt för hemska bilder, jag blir själv rädd när jag ser vissa av dem! Jag ser ju ut som en 7-åring, inte en blivande 21-åring!!! Hade inte tänkt lägga ut bilder först, för jag vill verkligen inte ha någon negativ effekt, men ibland är det nyttigt att se tillbaka och fy vad snygg man var innan det hela började, titta bara här:
 
 
  
 
 
Allmänt BMI Hur Varför jag anorexia diskussion hjälp mat. min historia motivation om mig vikt ätstörning
Kommentera

03 Feb

10:45

Kontrollbehov!

1kommentarer

OJ! Förlåt för alla inlägg idag! Antar att jag har haft många tankar i skallen och eftersom jag slarvat 2 dagar med bloggen får ni en massa idag :D!

 

Nu tycker jag att det är dags att diskutera kontrollbehov. Inte bara för att det är en viktig del av sjukdomen och om det finns någon som läser min blogg som själv inte har erfarenhet av ätstörningar kanske det är intressant men även för att påminna mig själv om att jag måste bli av med den!

 

Det är en livsstil man väljer att ty sig till, den blir del av en själv och att släppa den kan därför kännas som att man tappar en del av sig själv och sitt identitet (i mitt fall i alla fall). Det är en slags trygghet man alltid kan gömma sig bakom och detta utnyttjar anorexi monstret snabbt och smart och hjärntvättar en, viskar i ens öra att tänk om du skulle förlora denna kontroll, vem förblir du då? När ens liv är så fullständigt rörigt, kaos och uppochner inom sig så är kontrollen en slags mekanism som på något vis skapar någon ordning i ens liv. Vikten utsätts ofta eftersom det är så svårt att kontrollera andra aspekter inom sitt egna liv, men detta är lätt att dra in på, kontrollera och man ser resultat och kan då känna ett slags ”kick” ifrån detta och en tillfredsställande/nöjd känsla.

 

Men frågan är igentligen: varför måste jag vara så rädd att släppa lite på kontrollen? Vad är det värsta som kan hända? Vad är det som är så farligt med att äta på andra tider än ”tillåtna” eller att äta mer än igår eller att sova lite längre eller att inte alltid leva i en sådan stressad och perfektionistisk värld som igentligen inte existerar?

 

Det är frågor jag ständigt kämpar med. Som till exempel då jag för drygt 3 veckor sedan bestämde mig för att äta en portion gröt på morgonen istället för det jag alltid har: 1 ägg. OJ vilken ångest bomb som sprängdes inuti mig sedan! Det var inte lätt att bryta min vanliga rutin. Men sedan efter att ha brutit den ett par gånger var det sedan inget problem att variera mina frukostar med gröt och ägg beroende på hur jag känner mig på morgonen. Ibland måste man verkligen våga gå emot och tänja på gränserna av det som är förbjudet eller tillåtet. Och mod krävs det, det vet jag. Men det jobbigaste här för min del i alla fall är nog att dessa små men EXTREMT viktiga stegen är om osynliga framsteg bland folk runt omkring mig eftersom de inte kan identifiera sig med min situation och förstår inte vilket mod detta krävde och hur ångest laddat det var. Detta tycker jag är så himla frustrerande. Ett annat exempel är som sagt den dagen jag vågade ta lite sås med min pannbiff på kvällen! Fy vad stolt jag var över mig själv. Men inte var det någon annan runt omkring mig som förstod vilken ”big deal” det var.

 
Är det personer som normalt är lite mer av ”perfektionister”och som allmänt har lite mer kontrollbehov som lättare får ätstörningar? Jag vet inte, men jag tror nog det. Vad tror ni? För det krävs enorm styrka och kraft att kunna svälta. Det är nog inte alla som klarar det tror jag? Alltså tror jag att de som är ambitiösa lättare faller in i denna grop.

Vad tycker ni kring allt detta?



Jag avslutar denna dag med ett bra citat:
 
 
Du kan inte nå något nytt om dina händer fortfarande är fulla av gårdagens skräp. (Louise Smith) Håller ni med? Jag vet att jag måste borsta bort alla gårdagens tankar och fixeringar för att helt kunna lossa lite på kontrollen nästa dag och våga tänja på gränserna. Börjar jag då tänka tillbaka på gårdagen och till exempel allt jag då åt, blir jag oftast skrämd och tyr mig tillbaka till min säkra kontroll.
Allmänt Mat schema anorexia dagen citat diskussion hjälp kontrollbehov mat. min historia motivation om mig ätstörning
Kommentera

03 Feb

10:07

Hunger? Mättnad? Näringsbrister?

1kommentarer
Som jag tidigare skrev är jag ganska säker på att jag har många närings brister som till exempel:
 
Energi brist: Jag är mycket trött, har sömnsvårigheter (och vaknar mycket tidigt), Hemskt dålig blodcirkulation (fryser mycket), humörsvängningar (hatar verkligen det ibland, jag brukade aldrig ha det förrut!) och magproblem
 
Protein brist: Svullen mage, lite håravfall (jag har alltid haft tunnt hår, men jag tycker nog det blivit lite tunnare?)

Kolhydrat brist: Blodsockerfall tycker jag jag kan få, möjligtvis skakningar/darrar ibland..., jag känner mig tyvärr depremerad nån gång per dag åtminstonde (speciellt eftersom jag också vet att jag isolerar mig själv och drar mig undan), detta är mest troligt på grund av kolhydrat brist vilket innebär Serotoninbrist (naturliga "glad" hormonen), frånvarokänsla är tyvärr också del av min vardag
 
Fett brist: Mitt smaksinne har absolut försämrats och jag kryddar min mat extremt med chili etc., jag har dålig sårläkning (tar tid för alla sår att försvinna... eller tummen att sluta blöda efter jag skurit mig när jag hackat grönsaker), försämrade reflexer och försämrat minne är tyvärr också hemska tecken på att jag har fett brist. Man känner sig så dum helt plötsligt då man kommer på sig själv att ens minne blivit sämre?! Kan ni tänka er själva? Nääe, ush!
 
Järn brist: Frusenhet, blekhet, snabb menstruationsstörningar (tänk att man inte haft mens på över 1.5 år nu! OCH JAG VILL HA BARN SENARE I LIVET), låg ämnesomsättning, koncentrationssvårigheter, trötthet, irritation, rastlöshet, "ränder på naglarna" etc. Här är listan evig! Altså jag vet att jag har brister här så jag tar faktiskt järn tabletter varje dag! (Fast jag vet att det bara kan vara en tillfällig lösning, till sist måste jag bara kunna äta tillräckligt med järn var dag!)
 
Salt brist: Visst har jag huvudvärk ibland, men har inte alla det? Jag brukar främst ha det när jag vaknar eller på eftermiddagen? Svullnader, MÅSTE KISSA FÖR OFTA (tror ibland att jag har diabetes!), muskelsvagheter med domningar (oftast i händer och fötter...mycket obehagligt). Men det konstiga med alla dessa brister som jag har här (eller tycker att jag har) är att jag verkligen saltar min mat (speciellt smak-mässigt då jag tappat mycket av mitt smaksinne...). Så hur kan det komma sig? 
 
Vitamin brist: Många, alldeles för många, blåmärken, HJÄLP VAD JAG HAR snubblingstendenser och är klumpig? Jag känner mig även fumlig vid vissa tillfällen, har extrem torr hy med lite knottror på ben och armar...   
 
Det är som sagt lite roligt att anorexia nervosa betyder "aptitförlust av nervöst ursprung" eftersom (jag och alla de fall jag känner till i alla fall) INTE tappar aptiten, klart man blir HUNGRIG! Det är ju precis därför det blir som en hel tävling med sig själv, man ska ju kunna stå ut den dära hungern så länge som möjligt..? Hade det inte funnits någon hunger/aptit så skulle man ju inte känna sig så stolt och belåten med sig själv varje gång man skippat maten, eller hur? 
Däremot, vad jag hade tänkt nämna och ta upp är hela "mättnads känslorna". Jag har fortfarande mycket svårt för detta. Jag har verkligen försökt att tänka på mitt tuggande som det står i Mattillåtet eftersom jag vet att jag var extremt dålig på att tugga innan jag blev sjuk (hela min familj är det) men även för att jag vet att jag måste träna in det hela för att kunna lära känna mättnads känslor, specielt för framtiden! Jag vet att jag fortfarande äter för små portioner och därför blir jag inte alltid helt mätt, men ibland blir jag det jätte snabbt och ibland äter jag för mycket och då blir jag nästan illamående istället... så det är något jag verkligen måste jobba på! 
Allmänt BMI Hur Mat schema anorexia diskussion hjälp mat. mattillåtet min historia motivation om mig ätstörning
Kommentera

27 Jan

09:55

Godmorgon Allihopa!

0kommentarer
Söndagen den 27:e Januari 2013
 
Jag har fortfarande svårt att förstå att det redan är 2013, det blir en lika stor chock varje gång jag skriver det. Vad läskigt att tiden går så snabbt igentligen? Igår hade jag en riktigt trevlig tjejkväll med ett antal gamla tjejkompisar men även några nya från universitetet. Vi hade middag på vapiano och sedan en massa tjej snack hemma hos en av dem. Det är något jag verkligen måste bli bättre på: att socialisera och umgås. Som ni kanske vet vill verkligen djävulska sidan av en när man ha en ätstörning dra sig ifrån all mänsklig kontakt, och det var ju precis det jag gjorde nu i 2 års tid! Tänk vad jag har gått miste om! Jag har glömt hur kul det är att "piffa" upp sig hemma med sin bästa kompis i en hel evighet, ta lite knasiga och löjliga bilder och bara säga helt galna grejer och fnissa... ! Nej nu ska det bli fler av dessa kvällar. Isolering är ju hur anorexian i mig får styrka och kraft att trycka ner mig.
 
Jag undrar igentligen hur jag ska börja bloggen här, men jag antar att en liten presentation av mig själv skulle vara bra? Jag är i alla fall en 20-årig tjej som just nu bor i Stockholm och pluggar molekylär biologi/biokemi. Tidigare har jag bott utomlnds med min familj hela livet och flyttat vart annat år till olika länder etc. Jag valde sedan att börja plugga biokemi utomlands i England men efter ett år gick det bara inte (tyvärr mest p.g.a min ätstörning) så jag fick flytta hem efter ett år och sedan fortsätta min utbildning in i andra året här (fast måste säga att jag verkligen älskar Sverige så jag är glad att vara tillbaka).
Jag har varit riktigt sjuk i en ätstörning i 2 år nu (ÅH tänk att 10% av mitt liv just nu har slösats bort på grund av denna ologiska dumma sjukdommen! Det svider lite att ens tänka på det). När jag var som allra värst innan jag kom hem från England (altså våren 2012) kunde jag gå runt 5 dagar utan att äta någonting annat en 1 chai latte eller 1-2 glas saft om dagen... och DET GAV MIG TILL OCH MED ÅNGEST-LADDADE TANKAR NÄR JAG LADE MIG!!! Sedan efter runt 5 dagar när jag väl åt var det typ 1 burk med ärtor eller liknande. Ja, som ni förstår var det RIKTIGT illa! Inte ville jag erkänna det för någon runt omkring mig eller ens mig själv på ett tag. Istället blev jag bara helt förbannad så fort någon skulle lägga sig i mitt liv (ush vad dum man varit).
Jag försökte sedan under sommaren förbättra mig lite, men det var fortfarande riktigt illa ute med mig. Tack och lov var det här jag hade själv fått insikten om att jag hade allvarliga problem som behövde redas ut, och det är ju som sagt första steget mot att bli frisk. Ända sedan i höstas började jag snacka med mina föräldrar sakta (OH FY VAD DET KRÄVDES MOD) och vilken lättnad det sedan blev! Jag har sedan dess också gått regelbundet till en suverän psykolog 1 gång i veckan och hon är kanon. Men jag har fortfarande hemska problem att ta itu med. Jag svälter mig inte på samma sätt nu, men vist har jag som kalori nasist 100% koll på kalori-intag varje dag och äter typ 1 ägg till frukost med lite juice, te och sallad till lunch och sallad med möjligtvis lite vitt kött/fisk till middag. Hemskt att behöva leva så här eller hur?! 
Jag vet att jag har haft extrem tur som sluppit läggas in på behandling och jag vill fortfarande inte in, men jag vet att då krävs det en förbättring. Visst är det en stor förbättring med det jag nämde ovan från att inte ha ätit alls på flera dagar (!!!) men, jag har ju heller inte gått upp i vikt riktigt, fortfarande med ett BMI lite under 15 (inte så konstigt kanske...?!!). 

Mer detaljer kring detta får ni i alla fall senare, men så har det sett ut i alla fall senaste året.

Hur har det varit för er? Hoppas verkligen att ni lyckats ta itu med saker och ting mycket tidigare än att det kommer till det dära illa stadiet jag var i, jag mår illa bara jag tänker tillbaka på dessa tider! USH!
 
 
   
Allmänt BMI Mat schema anorexia min historia om mig umgänge ätstörning
Kommentera