Söndagen den 3:e Februari 2013:
 
Nej ush! Jag blir så otroligt trött på att vara så trött hela tiden! Klart att det beror på energi brist, men även på att jag vaknar typ 5 på morgonen så inte är det väl så konstigt att jag vid typ 9 är trött? 
Jag känner mig så dum att eftersom jag lägger mig så tidigt inte ens har hunnit vara uppe, kolla på film, och ätit den dära bananen jag som jag skulle. När jag har bestämt mig så somnar jag ju till och med med kläderna på i sängen ibland! HELT SJUKT JAG VET. Så idag har jag bestämt mig för att ta en liten tupplur si sådär på eftermiddagen i typ 1 timma så att jag sedan ändrar på dessa knäppa sov-rutiner jag har en gång för alla!
 
Men jag bara måste tacka och gratulera min kropp för att den verkligen är så smart som den är, väcker mig tidigt på morgonen för att vara ute och "leta mat", jag har inte tid att lata mig och sova, jag ska ÄTA.
 
Igår var jag och handlade på ordning & reda som ska byta ägare tydligen som dom hade utförsäljning på allt på NK, SÅ BILLIGT. Se vad jag hittat :D :
 
 
 
Imorse var jag även på en super mysig hund promenad vid solupgången, men månen var fortfarande uppe! Det är verkligen det bästa jag vet med att vara uppe så tidigt: se soluppgången och vara helt ensam ute (det är så tyst och fridfult). 
 
 
Nu till dagens dilemma: Jag har lovat min psykolog att jag ska, för mitt eget bästa, gå och ta blodprover hos min läkare för att bara stämma av och se mina värden (är ganska säker på att jag har lite brister här och var!).
Problemet är att det är bara så läskigt knäppt nog... barnsligt va? Det visar sig att om mina värden är dåliga kommer jag få ångest över att jag gjort så här mot min stackars kropp och att tänk om jag tvingas läggas in? Men och andra sidan, är värderna bra tror jag mitt undermedvetna kommer känna att "men jag är ju frisk så varför ska jag kämpa med ätandet?". Jag vet att det låter knasigt, men som sagt, detta är verkligen den mest ologiska sjukdommen! Därför ska jag försöka ta med mig mamma, så kanske det inte kommer kännas lika jobbigt i alla fall. 
 
Måste också bara nämna att jag är så tacksam för att jag hittat till en annan grymt bra blogg, då jag var så upprörd när vägen från 37kg var över... det är Soelas blogg! Hon har också en otrolig förmåga att uttrycka sig och inspirera. Och inte nog med det, jag lär mig en massa från henne! Så Ett stort tack! :) 
Torsdagen den 31:a Januari 2013

Idag var en lång dag på universitetet. Men det var också en stor dag då det var första dagen jag åt lunch där med mina universitets-kompisar! Rätt stolt över mig själv må jag säga! (Även om det bara var en sallad med majs, oliver, tomater, gurka och sedan massa blomkål). 
Sedan hade jag möte med min psykolog på kvällen som gick bra! Kom fram till att jag ska ändra på 3 saker på min vardag: lägga till protein till mina lunch sallader (tex. kalkon, salami, skinka eller liknande), försöka ta sås till middagen (då jag bara har sallad/grönsaker med mitt kött/fisk, då att äta kolhydrater fortfarande känns alldeles för jobbigt och ångest-laddat ännu, så sås är bättre att börja med!) och sedan ta en kvälls-smoothie eller banan innan jag lägger mig. Så vi får se hur det går!!! Sedan kom vi fram till att jag ska fixa ett kollage med skäl till att bli bättre/motivationer som jag sedan också ska ha lite var-stans (typ på mobilen, lådor, vid tandborsten, datorn etc.) som då påminner om varför jag vill bli frisk! (precis som mitt anorexia monster påmint mig jämt och ständigt hur jag är tjock, ätit för mycket, för onyttigt, är äcklig, lat etc.! DET SKA DET VARA SLUT PÅ. Nu ska jag istället påminna henne varför allt det är en lögn och varför just jag faktiskt får äta precis vad jag vill och hur mycket jag vill. Och som sagt, min största motivation är: framtiden och att jag vill kunna bilda en familj! SÅ DET SÅ!
 
Var sedan ute på middag med mamma och syrran på Wagamama i stan som var mysigt! Vad har ni hittat på?
 
På tal om allt detta försöker jag komma på ett namn till mitt hemska anorexia monster... många kallar henne bara Ana,... men för min del är hon mitt tortyr och del av mig. Hon är personlig och individuel så jag känner att jag vill hon heter nått som jag själv kallar henne och inte vad mångfalden gör. Vad har ni för åsikter om detta? Några förslag?
A journey of a thousand miles begins with a single step (Lao Tse, en kinesisk filosof). 
 
Håller ni med? :)
Veckans läxa för mig har varit att skriva upp en lista på saker/aktiviteter jag kan sysselsätta mig med då jag ej kan vara ensam.

Det jag kommit fram till än så länge:
 
Skypa med min pojkvänn som befinner sig i Estland nu
 
Umgås eller ringa min bästis Chloe
 
Blogga eller skriva dikter (får lägga upp några jag skrivit sedan)
 
Måla
 
Spela piano
 
Träffa mina universitets kompisar eller bara gamla skol kompisar
 
Gå på bio
 
Vara med mamma och pappa
 
Se på film
 
Måla mina naglar + vårda mig själv
 
Städa rummet
 
Lyssna på musik
 
Vad har ni för ideer och tips? Skulle gärna vilja ha lite kommentarer!!!
 
 
 
Måndagen den 28:e Januari 2013

Precis som titeln avslöjar är jag riktigt bamse-stolt över mig själv från går dagen! Hade redan fått i mig naturgodis på dagen med en massa choklad fyllningar (riktiga kalori-bomber) och efter att ha ätit en tidig middag (bestod i och för sig bara av en sallad...) så luyckades jag få i mig en halv burk med Häagen-Dazs glass till familje-films-myskvällen (såg Taken)!!! Helt otroligt va?! Visst kom ångesten och knackade mig i skallen lite sedan, men som sagt har jag börjat lära mig trilskas med den nu sakta men säkert! Lixom, varför ska inte jag kunna få njuta av nått gått till filmen då resten av familjen smaskade i sig godis?! KLART JAG SKA FÅ! Min hjärna vill bara lura mig (plus, i morse, inte var det som om att jag gick upp i vikt heller ju! För nääe så lätt är det INTE må tro!). Så då kunde jag väl få en njutnings kväll som alla andra utan någon påverkan eller hur?!! :D
 
 
Godis åt jag inte, klart jag var en godis gris innan jag blev sjuk, men jag har faktiskt tappat smaken för godis om jag ska vara ärlig. Det smakar så artificiellt? Inte för att det är min sjuka sida som säger det faktiskt, men specielt då man äter naturgodis med nötter som har choklad runt omkring sig, det mår jag så mycket bättre utav än den dära socker dosen man får av godis som gör en helt röd i ansiktet så man typ börjar svettas (eller är det bara jag?)! Däremot tycker jag MYCKET om glass och choklad! Glass tror jag att jag började tycka mer om nu under min sjukdoms period och nu i frisknads perioden. Jag tror det beror på att flytande livsmedel är så mycket lättare för mig att få i mig? Ett annat exempel är näringsdrycker, milkshakes, chai lattes, smoothies, gröt, soppor, glass etc. På något sätt är min hjärna så himla dum i huvudet att den inte får äta vissa andra minst like kalorisnåla saker eller nyttiga saker bara för att de är så "tunga" och fylliga på nått sätt? Samma sak med blomkål som jag ÄLSKAR, om jag kokar den blir det lättare än om jag äter den rå med en dipp (även om det också är mycket gott)!
 
När jag var som mest sjuk var nog räddningen min pojkvänn som fick mig att bli kär i fritterade blomkål och broccoli (man rullar dem i mjöl sedan i ägg och tillsist i ströbröd och sedan fritterar man dem i massor av olja på pannan tills de får fin frasig gyllenbrun färg på utsidan och är helt mjuka på insidan). Där kan man snacka om onyttigt med tanke på all olja och så (igentligen INTE onyttigt men jämfört med en sallad som jag tex brukade ha istället). Det är tydligen helt ok för min hjärna? Men att koka grönsaker och lägga lite smör i efteråt är tydligen helt förbjudet. VART FINNS LOGIKEN BAKOM DETTA? Det är verkligen världens mest ologiska sjukdom!
Ledsen att det blir så hemskt många inlägg idag, det kan ju inte heller vara bra med för många! Jag är bara så himla glad och ivrig att äntligen ha påbörjat denna blogg att jag bara måste säga några fåtal ord till :). Sedan får interessanta saker jag vill dela med mig utav till er vänta några dagar! 
 
 
Saker jag har tänkt dela med mig av så småningom är till exempel:
 
- Skäl till att jag börjat bloggen
- Hur mitt liv har sett ut igentligen de senaste åren!!
- Hur det kommer sig att jag just fick en ätstörning?!
- Tankar kring näringsbrister (vad som orsakar vad för symptomer) och det som jag upplevt (och upplever nu)
- Saker som jag tror alla med ätstörningar frossar sig i och kommer känna igen sig i, och diskutioner runt dessa (tex. recept, dieter, särskilda tv-serier) och saker som bör diskuteras i mina ögon ia alla fall!
- Hemska konsekvenser och symptomer som jag bara MÅSTE förbättra (altså motivationer till att jag ska bli bättre/saker att se fram emot)
- Små men viktiga vardagliga skilldnader jag känner, ser och så genom hur mycket näring jag fått i mig på en dag
- Israels nya model lagar!!!
- Alkohol...
- Familje-problem (som det tyvärr fortfarande finns gott om!)
- Hur man helt plötsligt fått ett helt nytt perspektiv på livet och fått ögon för att kunna se när okända personer på gatan man stöter på har en ätstörning
- Ångest hantering?!
- Saker och erfarenheter som hjälpt mig under svåra och dystra tider (tips)
 
m.m.
 
Jag är bara så himla trött på att behöva frysa, vara isolerad, inte orka titta på tv ens (då är det illa altså!!), ligga med döds-ångest flera timmar varje natt, ha sömnproblem, inte orka socialt umgänge, isolera sig från släkt och familj, inte orka skratta, inte kunna spontant göra saker, inte orka vara kreativ (stort minus så jag var extremt kreativ förr), mag problem, ÅNGEST, inte kunna fokusera, inte orka diskutera saker, ha snubbling tendenser, att alla tittar ned på en när man är ute och går och handlar etc., inte kunna få på sig alla snygga kläder man så gärna vill ha i affärer, vara deperimerad, ha en konstant tankefixering på mat, vara lätt retlig och irriterad, inte kunna skaffa barn för tillfället, vara konstant rastlös, att hjärnan är så galet ologiskt i sitt tänkande, känna muskelsvaghet och domningar, ha försämrat smaksinne, håravfall ETC!!! Jaaa du..., jag skulle kunna fortsätta i en hel evighet med dessa tankar, men vad är det för vits med att upmana alla dessa hemska, mörka och dystra tankar, det är väl ändå bättre att försöka se ljuset på andra sidan tunneln och försöka för en gångs skull bearbeta dessa hemska konflikter och för en gångs skull bli av med dem! Vad jag bara inte begriper är hur jag någonsin kunde ge mig in i denna anorexia-värld och tro att jag skulle få mer positivt ut ur det en ALLT DETTA NEGATIVA?! Ju mer jag tänker på det, desto sjukare är det ju och jag kan verkligen inte heller förstå hur det då är så svårt att ta sig ur det när allt detta har påverkat mig negativt och jag är fullt medveten om det! Hmm.. 
 
 

Lördagen den 26:e Januari 2013

Jag har nog legat och grubblat över hur jag skulle börja denna blogg hela natten. Jag har även nu stirrat blankt på dator skärmen ett bra tag. Tillslut beslöt jag mig bara för att börja skriva och se vart det skulle leda mig!

Det var för drygt 3 månader sedan som jag började läsa bloggen vagenfran37kg. Det var faktiskt en slump att jag hamnade där då jag blivit rekomenderad att läsa Gisela Van Der Sters bok Mattillåtet av min psykolog och när jag då sökte upp boken på google kom jag plötsligt dit! den bloggen var en enorm inspirationskälla till mig och fick mig nu att inse att det kanske inte vore så dumt att starta min egna blogg för att hjälpa mig själv, inspirera andra med mina erfarenheter men även att ge lite insikter och inblickar för andra som själva inte har en ätstörning men som kanske är närastående till någon eller rent av sagt bara är interesserad.

Precis som hennes blogg tänker jag vara försiktigt med att inte nämna känsliga områden och sådant som möjligtvis skulle kunna utnyttjas negativt av ätstörningen eller uppmana, stödja och även ge mer styrka och makt till ätstörningsmonstret då jag själv vet och har erfarenhet att man gärna dras till sådana bloggar för kontrol, kraft och gämföra sig med andra (som en slags löjlig kapplöpning?!). Däremot ska vi verkligen framhäva det positiva och vår styrka, nämligen vår gemenskap, för visst är vi som allra starkast tillsammans? Jag vet mycket väl själv att ensam har jag inte klarat av att bryta många hemska mönster i min livsstil men däremot med hjälpen av mina nära och kära (speciellt min pojkvänn) så har jag lyckats sakta men säkert vågat släppa kontrollen under olika moment (även om det bara varit enbart en enskild gång det hänt spelar det ingen roll då jag i alla fall har vågat ta det steget att prova något helt farligt/förbjudet i minna ögon, och då hoppas jag kunna inse att det inte tog någon skada som helst och kunna upprepa detta snart igen). 

Jag ska även försöka göra denna blogg lite roligare och ha "dagens citat" eller "dagens interessanta fakta" och förhoppningsvis kommer vi tillsammans kunna diskutera frågor, åsikter och lära oss ifrån varandra kring dessa ämnen.

 

Jag vill också gärna belysa om att jag jätte gärna tar emot emails om det så skulle vara att ni har frågor, åsikter eller vad som helst! Jag vet själv att, som jag tidigare skrev, vi behöver varandras support och att jag själv har haft sådana underbara människor runt omkring mig (vilket jag verkligen inte alltid förtjänat) och känner att jag verkligen vill ge tillbaka till alla och samhället för det, så skriv på! ([email protected])