17 Mar

08:12

Vad vore livet utan kärlek?!

0kommentarer
INLÄGGET SOM JAG FÖRSÖKTE LADDA UPP IGÅR: (men internet på båten var för kasst!)
 
Kärlek kommer oxh går till oss i många skepnader, storlekar och olika tidspunkter genom livet. Idag ska jag iväg till Estland för att äntligen få se min underbaraste och bästa pojkvän som jag längtat efter i runt 8 veckor nu! Jag kan faktiskt inte tänka mig ett liv utan honom: ett liv utan pirriga känslan av fjärilar i magen så fort jag fortfarande nu efter 3 år ser på honom, eller hur hans välbefinnande nästan känns viktigare än mitt egna..., hur jag inte kan gå en dag utan att tänka på honom eller fundera på vad han gör/mår eller så, hur jag älskar att klä upp mig och göra iordning mig för honom som för ingen annan, hur alla mina bekymmer och all oro försvinner så fort jag är i hans famn... listan är evig. Nu ska jag äntligen tillbaka till denna himmelska värld som är ångestfri, lyckan själv och livet helt enkelt. Så idag har jag packat lite och förberett mig inför resan (även om vi redan är tillbaka på måndag:D). 
 
Igår var jag förresten myyyycket nära att nå till min 2000 kcal/dag mål... om det inte vore för den saken att min syster åt upp allt mitt godis jag köpt (300g!) att ha till filmkvällen medan jag var på stallet.... jahapp... mamma var irriterad då hon var så glad att jag äntligen skulle få i mig en massa kalorier i godis... men INTE VAR DET MITT FEL DENNA GÅNGEN! Men tanken att jag tänkte äta dem var ju bra i alla fall :D! Så jag fick nöja mig med en fruktsallad istället.... 
 
Ps. mina banan-ägg plättar till lunch var HELT fantastiska!! (hittat nya favorit fusna bären: körsbär!!!)
 
 (internet är fortfarande för segt att ladda upp bilder, SÅ BILDER KOMMER IMORGON!) :)
 
Måste bara också nämna hur totalt absurbt det är med hunger/mättnadskänslorna?! Nu älskar jag att tillfredställa mig och bli mätt men samtidigt har man en enorm rädsla för att inte vara hungrig till nästa mål...? Det är såååå konstigt....!?
 
Tänkte även mycket på det när jag var på stallet idag. Hon med ponnyn bredvid vår häst hade med sig sina 3 barn där. De sprang alla omkring, skrattade och lekte runt! Tänk var med energi det tar att ta hand om sina egna barn! Det är rena slit jobbet att springa runt och hålla koll på dem alla. Och jag som tillslut sedan kommer vilja vara en mamma måste kunna klara av att ha all den orken och energin för att kunna se över dem 24/7! Inte kan man då bara sega och lata sig. Det är ett fulltids jobb. Så för att någonsin komma kunna ha barn måste jag ju först och främst hormon/fysiskt sätt kunna det igen, men sedan även bygga upp en kondition, muskler och energi för att kunna det!!!
 
Jag har även spenderat stor del av dagen med att försöka tänka ut saker och ting jag önskar mig från mina släktingar (som ringer omgående för att få veta...) men det är såååå svårt! Jag har verkligen allt jag behöver...Så mamma föreslog att jag eventuellt kanske kunde titta ut några fina vinglas eller kanske servis sett eller så jag tycker om (som jag kommer få användning av i framtiden när jag flyttar ut)! Så det kan ju vara en ide! 
 
Juste, köpte också SÅÅÅ SNYGGA SOLGLASÖGON IGÅR (får ta och fotta och visa på måndag när jag kommer hem!) men även 2 par ballerina skor till min sol resa nu ;) hihi!
 
Allmänt Mat schema Motgångar anorexia diskussion familjen häst kontrollbehov livet mat tips mat. motivation tankar umgänge utmaningar ätstörning ångest
Kommentera

14 Mar

16:52

Ledsen!

0kommentarer
Hej igen kära, trogna, otroliga läsare!
 
Först och främst vill jag tacka för de fina pepande kommentarerna! De fick mig att le inbords även om jag hade en hemsk vecka!
 
Jag vill sedan ursäkta mig för att jag inte skrivit inlägg på ett par dagar! Men jag har först och främst inte mått så bra och sedan har jag haft fullt upp (presentationer/redovisningar och labrapporter i skolan, plugg, ridit  och gått på kings of tennis matcher)!
 
Som sagt har det varit jobbigt att räkna kalorier denna veckan och insett att det just nu är så jobbigt att inte klara 2000 kcal/dag! Samtidigt har jag ätit spagetti denna veckan!!! (sjukt)!! 
Men imorse var nog värsta helvetes-dagen någonsin. Jag var extremt trött, sedan stressad över att jag hade redovisningen imorse och hungrig. Jag går upp för att fixa i ordning min frukost, men innan jag ens hinner smaka kommer mamma utspringandes med vågen (eftersom torsdagar är min vägnings-dag). För typ fjärde veckan i sträck: ± 0.00 kg......Mamma började nästan skrika av besvikelse och började bara anklaga mig och säga att detta inte går längre och att jag måste bli inlagd nu!! Tårarna pressade bakom mina ögonlock och jag blev helt skakis, illamående, magen knöt sig och jag tappade helt och hållet all aptit. Jag sprang ner, tog en dusch och gjorde iordning mig så länge. Kom sedan tillbaka upp och åt min frukost medan mamma var ute med hunden. Så fort hon kom tillbaka var det redan dags att köra mig till tunnelbanan. Men såklart beslöt hon sig för att skjutsa mig hela vägen dit så vi kunde snacka... Det gjorde mig bara ännu mer stressad eftersom jag skulle ha min redovisning om 10 minuter framför en hel publik och jag var helt tårögd! 
Sedan ringde hon mig på väg hem från universitetet och började babla om hur de är så oroliga för mig och vad jag tycker de kan göra till mig för att hjälpa mig (vård på nått hem eller vad som helst...?). Just då bubblade det av besvikelse, sorg, ilska och allt inom mig så jag orkade inte prata om det då). Jag kommer hem och så ringer min psykolog!! Då har mamma sms:at henne om mig (såklart....) och frågat om vi kunde ha ett extra-möte imorgon. Hon kunde tyvärr inte sade hon och jag berättade att jag inte ens visste om att mamma ville ha ett möte.... Jag berättade sedan att jag inte mått så bra denna vecka och hur jag varit en besvikelse som inte klarat 2000 kcal/dag denna vecka och som inte gått upp i vikt. Otrolig som hon är så snurrade hon runt på det hela och påminde mig om alla framsteg:
 
  • Jag ätit pasta och njutit denna vecka (och även lyckats och vågat prova en massa nya saker)
  • Jag inte tappat vikt
  • Jag ändå har utökat mina kcal/dag denna vecka! (även om det inte varit 2000/dag)
  • Jag motionerat (ridit etc) och lyckats bihehålla vikten
  • Jag faktiskt gått upp i vikt sedan jag först träffade henne förra hösten (drygt 2 kg)
  • Jag berättade sanningen för mina föräldrar (ljög ej om vikten!)
  • Jag har de senaste veckorna verkligen velat gå upp i vikt och inte varit rädd att skalan skulle visa +
  • Med mera... som jag inte kommer på exakt nu
 
Tack och lov spenderade jag också över en timma med pojkvännen på skype och kunde snacka av mig en massa, och han sade ju själv hur stolt han är över mig och hur bra han vet att jag kämpat på sistonde! Tänk att jag redan ska träffa honom på Lördag!!! 
 
Allmänt Motgångar anorexia diskussion familjen livet mat. motivation om mig utmaningar vikt ätstörning
Kommentera

11 Mar

15:42

...?

1kommentarer
Denna vecka har verkligen varit pest. Att sitta och räkna kalorier för att försöka äta 2000/dag har varit katastrof. Det har bara gjort allt värre. Ångesten över att jag är ständigt misslyckas och är en "failure/loser" som inte ens kan klara av detta gör mig bara deppig, frustrerad och besviken på mig själv. Inte hjälper det då att mamma ständigt säger: men där finns inga kalorier, ta det här!!! Eller att det måste ske en förrändring nu annars läggs jag in... 

Nu ska jag till Estland på Lördag och hämta pojkvännen (JIPPIE!) och sedan på solsemester om 12 dagar! Så jag kan verkligen inte må så här dåligt. Jag känner hur jag ännu en gång tappat ork till att göra saker, umgås, plugga, ens kolla på film!!!Och det värsta av allt är att jag känner hur mitt humör har börjat svänga igen och jag blir mer lätt retad, irriterad och tar ut det mer på mamma när hon kommenterar och bara försöker göra det bästa för mig. Dessutom blir jag mer nere och deppig, vilket bara gör det hela ännu värre, och jag blir ännu mindre inspirerad att anta nya utmaningar och pusha mig själv.
 
Varför har det hela kalori-räknandet även lett till att jag verkar utesluta vissa saker som jag äntligen lyckats börja äta igen? FY! Jag blir så ledsen och besviken på mig själv... Kanske är jag inte redo att bli fullt frisk? MEN JAG VILL JU DET!! Har ni också haft dessa "dippar" och motgångar i tillfrisknandet?
 
Jag vet att det kommer bli bra igen så fort jag träffar pojkvännen och spenderar runt 3 veckor med honom (så är det alltid), men just nu har jag panik. Panik att träffa psykologen på Torsdag... hon kommer bli så besviken när jag inte klarat av 2000 kcal/dag som jag skulle i en hel veckas tid... sist sade jag att jag haft runt 1400/dag, men jag hade legat på runt 1200 bara insåg jag sedan. Och nu har jag haft en HEMSK vecka och verkligen varit dålig. Jag tror ärligt talat jag tappat vikt. Det känns verkligen så.... !!! Tänk om jag måste läggas in? Ska jag ljuga för henne om jag gått ner och säga att jag stått stilla? Det känns som jag nästan måste det...? Men jag vet som sagt att pojkvännen sedan kommer, vilket kommer underlätta ALLT. 
 
 
"Sometimes when things are falling apart they may actually be falling into place"
 

Jag önskar att saker och ting verkligen vore så
Allmänt Motgångar anorexia dagen citat diskussion familjen hjälp kontrollbehov livet mat. om mig tankar umgänge utmaningar vikt ätstörning ångest
Kommentera

09 Mar

20:24

Jobbiga dagar

0kommentarer
Ända sedan torsdags kväll då jag träffade min psykolog har saker och ting inte riktigt gott som planerat. Motgångar och bakslag har det varit. Men alla har väl sådana perioder i tillfrisknandet?
 
Hos psykologen diskuterade vi att när jag inte räknat kalorier har det visat sig att jag låg på TOK FÖR LITE (altså att jag verkligen har överskattat mängden)... runt 1200-1400 kcal/dag!!! Och ändå tycker jag att jag ätit sååå mycket på senaste tiden (choklad, godis, bröd, smör...). Så vi kom tillsist fram till att jag skulle räkna och äta 2000kcal/dag nu i en vecka... och sedan trappa upp till 2500 veckan därpå. Men redan fredagen (ännu en hektisk dag) lyckades jag bara ha fått i mig 700 fram till middagen, och då fick jag såååådan ångest att jag verkligen ätit för lite och att det var omöjligt att få i sig 1300 på middagen.... så då mådde jag inte bra. Det gjorde hela saken ännu värre och jag kände mig helt misslyckad och värdelös som inte kunde klara det. Då tapade jag helt min aptit till middagen och fick då i mig ännu mindre än vanligt.... När jag mår dåligt blir det jämt så! Jag får panik, magen knyter sig och jag får kväljningar... inte bra. 
 
Idag gick jag sedan upp 5:30 på morgonen då min syster hade hopptävling!! Det blev 2 dubbelmackor och 2 äpplen ned packade, (frukost, mellis, lunch och mellis, men FÖR LITE IGEN) men det var allt vi hade hemma, och vad mamma packade till mig. Sedan kom vi hem sååå mycket senare än vi trodde (eftersom det gick så bra för min syster:D) och då var klockan redan 7 och det var dags att laga middag (mamma och jag gjorde en tonfisk sallad med tonfisk, avokado, bönor, oliver, tomater, paprika, lök, sallad, etc...). Men ännu en gång... ingen stor middag. Så nu ligger jag här med enorm ångest och har panik att jag 1. gått ner i vikt och 2. att jag är så misslyckad och hur besviken min behandlare kommer vara (och jag själv är så besviken på mig själv). 
 
Visst har mamma köpt hem choklad till mig ikväll... men inte alls nån jag gillar... och hon vill ju sååå gärna jag ska ta, men jag är VERKLIGEN inte sugen på den... :( och när jag mår så dåligt med ångest blir jag lixom illamående och magen knyter sig och krampar... ! 
 
Nu måste jag ju ta tag i detta! Jag blir såååå galen på mig själv!
 
Vackraste ekipaget!!
Allmänt Motgångar anorexia familjen hjälp häst mat. om mig sjuk tankar vikt ätstörning ångest
Kommentera

04 Mar

08:10

Förlåt för sen update!

0kommentarer
Igår var jag lite upptagen tyvärr, MEN MED STORA FRAMSTEG! Vänta ni bara! 
 
Först gick jag upp, åt en god frukost med mamma och pappa runt 08:00 sedan åkte vi iväg till farmor och farfar vid 10:00, men på vägen stannade vi förbi ett undebart gulligt litet cafe på Odengatan som heter Lindqvists (varmt att rekomendera!!!). Här köpte mamma olka kakor, bakelser och smörgås frallor att ta med. Det vra meningen att vi skulle hinna hem till lunch runt 12:30, så jag var lite stressad när det inte fanns några frukter hemma hos dem som jag kunde ta till mellis. Men det visade sig sedan att vi stannade betydligt längre och jag kände hur kroppen började darra lite halvt p.g.a. mitt låga blod socker. SÅ JAG TOG EN STOR FRALLA!! MED SMÖR OCH SKINKA! Visst hade jag ett tunnbröd dagen innan till frukost (första på 2 år), men detta var en stor fralla! Men på något sätt eftersom det var andra gången jag vågat utsätta mig själv för denna utmaning så var ångesten mycket mindre och frallan var ingen besvikelse som mjukbrödet dagen innan utan SÅÅÅÅ GOD! Vilken njutning! Tänk vad jag gått miste om!!! 
 
 
 
Jag tog sedan en massa bilder med nya kameran på alla hos farmor och farfar, åkte sedan till stallet och red, gjorde läxor, åkte till affären och köpte lite lösgodis och sedan kom bästisen C över! :D Vi hade det verkligen så otroligt mysigt och jag fick i mig en massa godis!!! Lite ångest, kändes som jag hade "hetsätit"  i typ 1 minut efteråt, men sedan insåg jag att när man får i sig 100g godis har man INTE hetsätit!
OCH I HELGEN SKA VI UT! :D (det var över 1 år sedan jag var ute typ)! Så det är lite nervöst men det ser jag ändå fram emot! Något att sikta och längta till!
 
 
 
Min söta lilla vovve hemma hos farmor och farfar!
 
Det ända problemet när C lämnade igår var att efter allt socker från godiset blev jag HELT galet pigg och fick Världens energi-kick och även om jag skulle upp om 6.5-7 timmar så kunde jag omöjligt sova och hade "spring i benen". Så jag satte på lite musik och hoppade och skuttade runt rummet i runt 30 minuter, sedan var jag nöjd och sov som en sten! :D
 
Jag snackade länge med C igår att vi verkligen måste ta tag i vår vänskap. Den som vi hade en gång i tiden: vi kunde ringa varandra när som helst bara för att berätta de löjligaste sakerna, spendera timmar och bara måla ihop, käka picknikar, grilla på klipporna vid mig, ha övernattningar, tjejsnack- och tjejfilm-kvällar, ta lååånga promenader längst med vattnet, ta fåniga patetiska och fula bilder som ingen annan någonsin får se och MED MERA! 
Tyvärr gled vi isär delvis, men nu är vi påväg tillbaka! Tack och lov! Någon som man kan berätta vad som helst för, som förstår, lyssnar, känner en lika bra som man själv känner en själv. Jag förstår inte hur jag har klarat mig utan henne så pass länge!! 
 
 
Allmänt anorexia cafe familjen kompisar mat. motivation umgänge utmaningar ätstörning ångest
Kommentera

23 Feb

10:08

Förlåt!

0kommentarer
Jag har verkligen varit upptagen på senaste tiden, speciellt igår! Ledsen att det inte blev ett inlägg! Men idag blir det fler:D!
 
Igår hade vi en lab om ämnesomsättningen hos individer och ens kondition och hur mycket energi man bränner per dag!! Det var nog inte så bra för min sjuka sida tror jag. Det visade sig att jag hade EXTREM låg puls i mitt vilo tillstånd: mellan 35-40!!! Så läraren tittade nog lite snett på mig... Sedan räknade jag ut att jag bränner runt 1229 kcal/dag i vilo tillstånd... Lägre än typ alla (eftersom jag har låg vikt i jämförelse till min längd såklart)! Men då tänkte hon innom mig: men då räcker det med att äta max 1229 kcal/dag, bra! Nu vet vi det. Men då tänkte mig friska sida att: NEJ! Tänk vad mycket energi jag använder till att plugga och tänka, rida, gå omkring hela dagarna, göra hemma sysslor etc! Det bränner också! Men som sagt... det var rätt pinsamt att sedan ställa sig på vågen framför läraren och några andra människor då denna våg visade: vikt, %fett, % muskler, % vatten, % benstomme vikt... Först påpekade hon "oj vilken låg vikt".... pinsamt? (tack och lov var det efter lunchen och då jag druckit en massa vatten) och sedan hade jag en rätt hög % fett emot alla andra..? Så hon bara "det kan ju inte stämma... du som är så smal"... och annorexian i min skalle fick nog lite panik när det visade sig att jag var 27% fett!! Var finns fettet? Inte har jag underhudsfett, fett som skyddar mina organ längre... Så var då någonstans?? (måste brännas bort tänkte hon...) Men jag tänkte att som hon sade måste det vara något fel... Plus så visade vågen att jag hade mer muskler än en "normal" individ har enligt tabeller. Det kan ju inte stämma heller då jag är hur klen som helst och min kropp typ brutit ner alla mina muskler! ?
Det var också lite pinsamt då min vikt inte ens fanns med i någon tabell...alla började på 50 kg... 5 kg upp? Visst var det en spännande lab dag men samtidigt lite stärkande för annorexian inom mig, hon tyckte nog det var mest spännande att få reda på hur många kcal jag bränner per dag i vila etc...
 
 
Sedan på kvällen var mamma och jag bort bjuden på "tjej-middag" med alla mammas närmaste tjej kompisar och deras döttrar. Jag var så himla nervös och stressad mat-mässigt vad som skulle finnas etc. Detta var en utmaning! Det visade sig vara boeuf bourguignon med ris och sallad. Men jag såg henne göra salladen tyvärr... dränkte den i olja. Så jag fick lite panik imbords men hittade sedan lite sallad i köket från en "sallads mix" påse och tog det lite snabbt i smyg... så slap jag ångesten. Jag tog inget ris tyvärr, men 2 portioner med grytan! Sedan hade vi det faktiskt riktigt trevligt, mycket roligare än jag trodde det skulle vara. Vi var 4 tjejer mellan 20-25 (jag är yngst) och det visade sig att de hade alla möjliga livskriser och depressioner... jag sade inget om mig såklart men det fick mig att inse att alla verkar ha tvångstankar hit och dit och problem med saker i livet. Även om de alltid varit så självsäkra personer så visar det sig att de också kan ha riktigt svåra perioder och ser nu också psykologer..? Sedan var det efterrätt... det blev jag jätte rädd för eftersom jag inte hade någon aning om vad det skulle bli. TACK OCH LOV var det en fruktsallad med sorbet glass och rostade kokosflingor! Jag tog frukt med kokosflingorna! Det var mycket gott :)! Det var också så skönt att se hur mycket de alla åt, med tanke på att de är så smala! (och de har de alltid varit, jag var alltid "den större" förr, inte längre såklart, men skönt att se att de kan äta så mycket mat och glass!) Så varför skulle inte jag kunna få det?!
 
Sedan ringde min syster mig halv två på natten då hon var ute i stan och var super ledsen och tunnelbanan gick inte förren om 45 min från centralen, så jag åkte in och hämtade henne mitt på natten! 
 
Har även börjat älska fil igen, brukar nu lägga in frusna banan skivor, frusna bär, linfrön och lite müseli! Så gott! Tänk vad man har gått miste om?!
Tänk vad skönt det är att vara mätt igentligen? Förrut var det en mardrömskänsla men nu på senare tid inser jag hur härligt det igentligen är! Varför gå runt hungrig om man kan vara mätt?! Jag förstår mig inte på denna ologiska sjukdommen ibland!
 
Nu ska jag snart iväg och ha en dressyr lektion på hästen!! Ville inte först när mamma skrev upp mig: känner att jag inte riktigt har orken ännu, det är ju så fysiskt krävande. Men det förstår hon inte riktigt... Det är lite svårt att förklara med. Men det ska nog gå bra i alla fall! Jag ska äta en bra lunch innan!!
Allmänt Motgångar anorexia diskussion familjen mat. utmaningar vikt ätstörning ångest
Kommentera

20 Feb

21:10

Blandat inlägg :)

0kommentarer
Jag har tänkt mycket på det här med att dricka vatten. Jag har haft väldigt olika perioder. När jag var som värst och djupast i sjukdommen inbillade jag mig att vatten hade kalorier?! Så jag hade till och med svårt att dricka vatten och kände mig bara svullen av det. När jag berättade det för min pojkvän blev han såklart förskräckt!! Det har vi nu på senaste tid bara skrattat åt. Vilka dumma ideer man kan få för sig. Det är ju helt sjukt! Sedan gick jag förra hösten till att dricka nästa för mycket, bara för att stilla hungern...Ibland kan jag känna att jag gör så nu med: dricker en massa te för att fylla hungern delvis... men jag har börjat ändra på det sakta nu senaste dagarna sedan jag kom att tänka på det. 
 
Till resten av min dag idag: 
 
Jag ville faktiskt utmana mig själv med fil och start imorse... MEN VET NI VAD?! Vi brukar alltid ha det hemma då pappa alltid har det till frukost, MEN DET VAR SLUT... Så det fick bli det gamla vanliga. Men, när mamma och jag sedan varit och handlat på affären idag köpte jag hem det till imorgon!! Jag lääängtar faktiskt till vad som brukade vara min absolut standard och favorit frukost! (och mellis)!!! 
Sedan tog jag inte bara 1 äpple till mellanmål med mig till universitetet, utan även knäckebröd i bitar att mumsa på :D! Sedan hade jag ännu en gång gröt till lunch (för jag var bara så otroligt sugen på gröt)! 
Sedan kom det tråkiga som har förstört min goda dag lite... har fått världens mag problem. HELT FÖRSTOPPAD... och svullen! Men mest bara förstoppad. Brutalt. Mamma köpte en hel påse torkade katrin plommon och jag åt hela påsen (UTAN ÅNGEST måste jag medela! OTROLIGT, 200g faktiskt!!! :D)... men jag är fortfarande inte bättre :( vilket förstörde taccos middagen ikväll. Ville verkligen inte ha mat för att jag mådde så dåligt, men då tänkte jag att jag inte fick ge monstret "näring"  och en ursäkt att inte äta!! Så jag åt faktiskt i alla fall! STOLT! :D
 
 Jag tänkte på hur tur jag har som även har en så otrolig, vacker och supportande syster. Idag i bilen sade hon till mig: Mariel, jag har verkligen märkt hur du äter mer. Du ser även så mycket friskare ut och betydligt mycket gladare! Det är så kul att se! Jag svarade glatt med att jag känner mig mycket bättre med, men sedan jag vägde mig sist (måndags) hade jag ju inte gått upp något... Det är i alla fall så skönt att min familj helt plötsligt jämt komenterar på hur glada och stolta de är över att jag äter mer. Det är värmande och glädjande! :)
 
Jag är däremot stressad (som alltid på onsdag kvällar) över min invägning imorgonbitti. Speciellt med tanke på hur ledsen och besviken ja var förra veckan, och nu har jag kämpat ännu hårdare. Fy, jag kommer verkligen vara besviken om jag inte gått upp! Men vi får som sagt se imorgon vad vågen visar... Lite läskigt att tänka på just nu. Men som sagt, jag längtar till fil och flingor till frukost!!!
 
Allmänt Motgångar anorexia diskussion familjen mat. motivation sjuk utmaningar vikt ätstörning
Kommentera

18 Feb

18:35

Jag vet, jag kan, jag SKA!

1kommentarer
Vi vet mycket väl att jag kan svälta. En helt sjuk slags "tävling" man dragit sig själv in i och bara velat bli klart bäst på. Man ville vara bättre än alla andra. Och visst berodde det på många bidragande faktorer att det började (som att man undermedvetet äntligen ville ha uppmärksamheten man inte fick? Och tro mig. Detta ledde till att jag fick uppmärksamheten, men mycket mycket mer än vad jag någonsin ville ha). Men vad är det för en slags kapplöpning och tävling igentligen? Att man slutligen begår självmord då kroppen ger upp på en? En tävling ska man vinna för att få nån slags belöning, men allt ätstörningen bidrar med är negativt i slutändan: ångest, tvångstankar, depression, osocialt liv, etc... INGET LIV ALLS... Det finns ingen belöning i slutändan. Så varför?
Varför inte istället kämpa för att bli riktigt bra på en "riktig" talang? Musik, konst, ridning, tennis,... inte vet jag?
Som sagt. Jag vet att jag kan svälta mig själv. "Been there, done that". Så nu är det dags att faktiskt utmana mig själv till något vettigt. Jag är ju snart 21! Det är nu livet ska börja! Det är nu det är dags att hitta nya aktiviteter att utforska och bli bra/bäst på! 
Jag vet att jag har talanger inom olika områden, men det är ingen som får se dem då jag inte tillåter dem eller mig själv utföra dem! Allt de ser är en osocial, instängd tjej som bara blir mindre och mindre och mindre.... Nä nu är det dags att visa alla vad jag igentligen går för! Det jag var menad för, vad mitt liv igentligen går ut på!
 
Konstigt nog kan jag ibland kan ha spår av tankar att jag inte vill bli "normalviktig" och då "normal" och som "alla i mängden". Men snälla nån! Vet jag igentligen hur många här i världen som lider av en ätstörning? SJUKT MÅNGA, så jag är LÅNGT IFRÅN UNIK. Jag tänker även då på att man absolut inte är en i mängden och som "alla" andra bara för att man är frisk från en ätstörning. Alla är unika på sina sätt! Alla har olika styrkor och talanger!
 
Now let them come to me! :D
 
Jag får speciellt ångest här när jag inser att det finns såååå många fall var människor tragiskt nog dör utan att de ens får en chans att leva sitt liv och inse deras talanger. Här har jag värsta chansen, men jag har inte tagit den? Jag är begåvad som fått liv på denna jord. Men istället vill jag som fått ett liv bara förkorta det?  
 
Så till det positiva:
 
Ni skulle sett mammas min när jag sade att jag ville ha bulgur (KOLHYDRATER) till middagen! Priceless! Önskar att pappa inte jobbar så sent ikväll så att han också sett mig äta det... Men men. Det blir fler tillfällen, som till exempel imorgon?! För detta var inte en "engångs grej" utan snarare kommer det bli en ny livsstil för mig!
 
Middagen: Fullkorns bulgur (MED LITE OLJA och persilja och lök) med citron- och zuccini-kycklingen från igår och några kokta morot och broccoli bitar!!!!
 
Mamma blev helt tårögd efter middagen då jag sade Jag kan knappt förstå det själv att det är första gången på runt 2 år jag faktiskt äter kolhydrater till middagen.... så då blev jag helt tårögd med och vi började nästan böla båda två! :). JAG ÄR SÅ STOLT ATT DET KNAPPT FINNS ORD FÖR DET. Men det är klart jag fick ångest. Och ångesten sitter kvar nu med, 30 min senare, MEN VET NI VAD? DÄR FICK HON!  :D  Längtar tills jag får berätta för min psykolog på Torsdag :)!
 
 
Som tidigare nämnt ovan, jag kan svälta mig, så varför inte ge livet en chans och bara ta en hel vecka åt att vara "normal" och äta det jag vill, kan och känner för?! Vad har jag att förlora? Jag kan som sagt alltid vända mig till svälten om det så skulle upstå några problem och jag inte skulle vara nöjd? (Inte för att jag någonsin tror jag kommer vilja dit igen, men det är som en slags "trygghet" för min hjärna att i alla fall tänka så).
 
Se upp! För nu är jag i farten :D!
Allmänt anorexia diskussion familjen hjälp kreativ mat. motivation om mig ätstörning
Kommentera

18 Feb

08:56

Sjuk! Ett litet "friskhets tecken" möjligtvis?

0kommentarer
Nääe! Visst hade man lite ont i halsen igår när man gick och lade sig. Men det trodde man skulle gå över rätt snabbt. Men vet ni vad? Jag vaknade imorse med yrsel, huvudvärk, värk i kroppen och feber!! Jag har helt glömt bort hur det känns att vara sjuk. På 2 år har jag faktiskt inte varit sjuk! Som min psykolog säger så är kroppen så "smart" att den inte orkar vara sjuk när man har svår annorexia och ligger på undervikt. Kroppen facinerar mig om och om igen hur den anpassar sig till sin miljö! Men nu när jag ätit mer på sistonde kanske det bara blev så att den har så många andra processer nu som måste ha tillförsel av energin jag äter (som matsmältningen, ämnesomsättningen etc som nu äntligen fungerar igen) att den inte kan använda ALL energi till att motarbeta bakterierna/viruset i min kropp nu!? Så kanske det är lite av ett tecken att jag är på rätt väg?
Men tänk att man har glömt hur det känns att ha feber, ont att svälja och när körtlarna kring halsen sväller upp?!
Det värsta är nog att man tappar aptiten när man blir såhär riktigt förkyld. DET ÄR INTE BRA FÖR MIN DEL, som äntligen lyckats få tillbaka den! Men jag har tryckt i mig frukost och 2 stora koppar te med en massa honung istället för socker idag för halsen!
 
 
Utöver detta hade jag tänkt nämna hur jobbigt det är när alla runt omkring jämt ska "ner i vikt" och vara så "nyttiga och hälsosamma" medan man själv bara ska kämpa för att gå upp, altså motarbeta alla funderingar och tankar och allt man kämpat för i 2 års tid: att se siffrorna på vågen sjunka. Det är en STOR omställning att vilja se de siffrorna gå upp. Det är en sak att tänka tanken att de SKA göra det men det är en helt annan sak när det sedan väl kommer till kritan och man står på vågen! Det är det jag nämnt i tidigare inlägg att psyket måste också få chansen att hinna med de fysiska förrändringarna annars kan det bli att man lätt "faller tillbaka" in i annorexian, speciellt när man inte är inlagd tror jag. 
 
Igår kväll tänkte jag på detta en hel del då mamma och pappa inte alltid tänker sig för när de säger vissa kommentarer när jag står nära intill, "måste verkligen gymma bort dessa extra kilon från julen" eller, "ojj... nääe fy så man börjar se ut, nu får vi ta och dra ner på si och så..." och så diskuterar de den saken etc. Det är inte alltid så lätt, speciellt när de sedan inser att de inte borde sagt det i min närhet och då säger "men det är inget du behöver tänka på gumman, du borde ju till och med dricka grädde"!!! Det ger mig panik attaker ibland. Inte för att jag faktiskt dricker grädde (FY) men bara tanken och de mentala bilderna ger mig rysningar och kväljningskänslor! 
 
Sedan kom ju pappa även ner igår för att säga godnatt, så jag bad honom ta upp min tomma näringsdryck flaska, då säger han "jag är såååå glad för att du tar 2-3 näringsdrycker nu!! Duktig tjej". Det är ju bara gott menat, men på någotsätt blir det en konstig, dålig påminnelse i hjärnan som stimuleras och säger till mig JUSTE du har tagit SÅ många idag?! Men USH! Precis som om att man glömt hur mycket man ätit på en dag och nu påminns man!
Samma scenario gäller ungefär när mamma säger "ååh vad kul att se att du är så duktig att äta mer" eller "är det inte skönt att börja känna hunger och mättnads känslor igen?" För NEJ mättnads känslorna är fortfarande jobbiga (inte alltid, men oftast) och ovanpå det så har alltid haft hunger känslor faktiskt!! Det är klart de inte försvinner!!! Men då återigen påminns man om hur den där obehagliga, övermätta känslan känns och det är inte alltid så positivt. Med jag vet att hon bara menar väl, så jag bara instämmer med en nickning... 
Allmänt Motgångar anorexia diskussion familjen hjälp mat. om mig sjuk ätstörning
Kommentera