thelongjourney.blogg.se

Hej igen kära, trogna, otroliga läsare!

 

Först och främst vill jag tacka för de fina pepande kommentarerna! De fick mig att le inbords även om jag hade en hemsk vecka!

 

Jag vill sedan ursäkta mig för att jag inte skrivit inlägg på ett par dagar! Men jag har först och främst inte mått så bra och sedan har jag haft fullt upp (presentationer/redovisningar och labrapporter i skolan, plugg, ridit  och gått på kings of tennis matcher)!

 

Som sagt har det varit jobbigt att räkna kalorier denna veckan och insett att det just nu är så jobbigt att inte klara 2000 kcal/dag! Samtidigt har jag ätit spagetti denna veckan!!! (sjukt)!! 

Men imorse var nog värsta helvetes-dagen någonsin. Jag var extremt trött, sedan stressad över att jag hade redovisningen imorse och hungrig. Jag går upp för att fixa i ordning min frukost, men innan jag ens hinner smaka kommer mamma utspringandes med vågen (eftersom torsdagar är min vägnings-dag). För typ fjärde veckan i sträck: ± 0.00 kg......Mamma började nästan skrika av besvikelse och började bara anklaga mig och säga att detta inte går längre och att jag måste bli inlagd nu!! Tårarna pressade bakom mina ögonlock och jag blev helt skakis, illamående, magen knöt sig och jag tappade helt och hållet all aptit. Jag sprang ner, tog en dusch och gjorde iordning mig så länge. Kom sedan tillbaka upp och åt min frukost medan mamma var ute med hunden. Så fort hon kom tillbaka var det redan dags att köra mig till tunnelbanan. Men såklart beslöt hon sig för att skjutsa mig hela vägen dit så vi kunde snacka... Det gjorde mig bara ännu mer stressad eftersom jag skulle ha min redovisning om 10 minuter framför en hel publik och jag var helt tårögd! 

Sedan ringde hon mig på väg hem från universitetet och började babla om hur de är så oroliga för mig och vad jag tycker de kan göra till mig för att hjälpa mig (vård på nått hem eller vad som helst...?). Just då bubblade det av besvikelse, sorg, ilska och allt inom mig så jag orkade inte prata om det då). Jag kommer hem och så ringer min psykolog!! Då har mamma sms:at henne om mig (såklart....) och frågat om vi kunde ha ett extra-möte imorgon. Hon kunde tyvärr inte sade hon och jag berättade att jag inte ens visste om att mamma ville ha ett möte.... Jag berättade sedan att jag inte mått så bra denna vecka och hur jag varit en besvikelse som inte klarat 2000 kcal/dag denna vecka och som inte gått upp i vikt. Otrolig som hon är så snurrade hon runt på det hela och påminde mig om alla framsteg:

 

• Jag ätit pasta och njutit denna vecka (och även lyckats och vågat prova en massa nya saker)
• Jag inte tappat vikt
• Jag ändå har utökat mina kcal/dag denna vecka! (även om det inte varit 2000/dag)
• Jag motionerat (ridit etc) och lyckats bihehålla vikten
• Jag faktiskt gått upp i vikt sedan jag först träffade henne förra hösten (drygt 2 kg)
• Jag berättade sanningen för mina föräldrar (ljög ej om vikten!)
• Jag har de senaste veckorna verkligen velat gå upp i vikt och inte varit rädd att skalan skulle visa +
• Med mera... som jag inte kommer på exakt nu

Denna vecka har verkligen varit pest. Att sitta och räkna kalorier för att försöka äta 2000/dag har varit katastrof. Det har bara gjort allt värre. Ångesten över att jag är ständigt misslyckas och är en "failure/loser" som inte ens kan klara av detta gör mig bara deppig, frustrerad och besviken på mig själv. Inte hjälper det då att mamma ständigt säger: men där finns inga kalorier, ta det här!!! Eller att det måste ske en förrändring nu annars läggs jag in... 

Nu ska jag till Estland på Lördag och hämta pojkvännen (JIPPIE!) och sedan på solsemester om 12 dagar! Så jag kan verkligen inte må så här dåligt. Jag känner hur jag ännu en gång tappat ork till att göra saker, umgås, plugga, ens kolla på film!!!Och det värsta av allt är att jag känner hur mitt humör har börjat svänga igen och jag blir mer lätt retad, irriterad och tar ut det mer på mamma när hon kommenterar och bara försöker göra det bästa för mig. Dessutom blir jag mer nere och deppig, vilket bara gör det hela ännu värre, och jag blir ännu mindre inspirerad att anta nya utmaningar och pusha mig själv.

 

Varför har det hela kalori-räknandet även lett till att jag verkar utesluta vissa saker som jag äntligen lyckats börja äta igen? FY! Jag blir så ledsen och besviken på mig själv... Kanske är jag inte redo att bli fullt frisk? MEN JAG VILL JU DET!! Har ni också haft dessa "dippar" och motgångar i tillfrisknandet?

 

Jag vet att det kommer bli bra igen så fort jag träffar pojkvännen och spenderar runt 3 veckor med honom (så är det alltid), men just nu har jag panik. Panik att träffa psykologen på Torsdag... hon kommer bli så besviken när jag inte klarat av 2000 kcal/dag som jag skulle i en hel veckas tid... sist sade jag att jag haft runt 1400/dag, men jag hade legat på runt 1200 bara insåg jag sedan. Och nu har jag haft en HEMSK vecka och verkligen varit dålig. Jag tror ärligt talat jag tappat vikt. Det känns verkligen så.... !!! Tänk om jag måste läggas in? Ska jag ljuga för henne om jag gått ner och säga att jag stått stilla? Det känns som jag nästan måste det...? Men jag vet som sagt att pojkvännen sedan kommer, vilket kommer underlätta ALLT. 

 

 

Jag önskar att saker och ting verkligen vore så

Ända sedan torsdags kväll då jag träffade min psykolog har saker och ting inte riktigt gott som planerat. Motgångar och bakslag har det varit. Men alla har väl sådana perioder i tillfrisknandet?

 

Hos psykologen diskuterade vi att när jag inte räknat kalorier har det visat sig att jag låg på TOK FÖR LITE (altså att jag verkligen har överskattat mängden)... runt 1200-1400 kcal/dag!!! Och ändå tycker jag att jag ätit sååå mycket på senaste tiden (choklad, godis, bröd, smör...). Så vi kom tillsist fram till att jag skulle räkna och äta 2000kcal/dag nu i en vecka... och sedan trappa upp till 2500 veckan därpå. Men redan fredagen (ännu en hektisk dag) lyckades jag bara ha fått i mig 700 fram till middagen, och då fick jag såååådan ångest att jag verkligen ätit för lite och att det var omöjligt att få i sig 1300 på middagen.... så då mådde jag inte bra. Det gjorde hela saken ännu värre och jag kände mig helt misslyckad och värdelös som inte kunde klara det. Då tapade jag helt min aptit till middagen och fick då i mig ännu mindre än vanligt.... När jag mår dåligt blir det jämt så! Jag får panik, magen knyter sig och jag får kväljningar... inte bra. 

 

Idag gick jag sedan upp 5:30 på morgonen då min syster hade hopptävling!! Det blev 2 dubbelmackor och 2 äpplen ned packade, (frukost, mellis, lunch och mellis, men FÖR LITE IGEN) men det var allt vi hade hemma, och vad mamma packade till mig. Sedan kom vi hem sååå mycket senare än vi trodde (eftersom det gick så bra för min syster:D) och då var klockan redan 7 och det var dags att laga middag (mamma och jag gjorde en tonfisk sallad med tonfisk, avokado, bönor, oliver, tomater, paprika, lök, sallad, etc...). Men ännu en gång... ingen stor middag. Så nu ligger jag här med enorm ångest och har panik att jag 1. gått ner i vikt och 2. att jag är så misslyckad och hur besviken min behandlare kommer vara (och jag själv är så besviken på mig själv). 

 

Visst har mamma köpt hem choklad till mig ikväll... men inte alls nån jag gillar... och hon vill ju sååå gärna jag ska ta, men jag är VERKLIGEN inte sugen på den... :( och när jag mår så dåligt med ångest blir jag lixom illamående och magen knyter sig och krampar... ! 

 

Nu måste jag ju ta tag i detta! Jag blir såååå galen på mig själv!

 

Idag har jag som vanligt varit på universitetet och haft lite interessanta föroläsningar om hormoner etc. i kroppen. Det var såklart en sak min hjärna direkt lade på "longterm-memory" delen: Jod höjer ämnesomsättningen och basal metabolismen (och fett förbränningen) mycket och folk som har underskott blir trötta och har sämre ämnesomsättning varav individer med överskott är smala, har extremt höga förbränningar och kan i princip äta vad som helst. Det första jag gjorde? Kollade om saltet hemma innehöll jod. OCH DET GJORDE DET. Vilken lättnad... Jag som äter en massa salt med! Tack och loc har man lågt blodtryck så det borde väl inte vara någon större fara?

 

Har tyvärr ännu inte tagit ur sladdarna och så till mobilen, men så fort jag gjort det ska bilder komma fram:D!

 

Har ätit lite sämre idag känner jag:

 

7:30 Frukost: 1.5 dl Lättfil med frusna bitar av banan, blåbär och hallon med 1 tsk linfrön + ett knäckebröd med skinka och gurka + 2dl tomatjuice

 

10:00 Mellis 1: 1 äpple + ett knäckebröd med skinka och gurka

 

12:30 Lunch: Blomkål, tomat och morotsbitar med gräddfil dipp + 1 ägg + riktigt liten sallad (PÅ TOK FÖR LITE)

 

16:00 Mellis 2: Te med socker + blomkål med gräddfildipp + någon torkad aprikos

 

18:00 Middag: Torks och lax med ugnsrostade grönsaker (morötter, fänkål, lök, paprika) MED OLJA PÅ (liiite jobbigt, men annars blir de torra ju eller hur?!)!! Åt faktiskt MYCKET MER än jag trodde jag skulle! Kompensation för det lilla jag ätit under dagen?

 

(Alla blomkåls bitar redan borta!! Dippen: Gräddfil med en massa pommes frites krydda! Så gott!!!)

 

Mellis 3 kommer sedan... då måste jag ta något... har ju inte alls ätit tillräckligt idag!

 

Imorgonbitti blir det invägning med... då det blir möte med psykologen! Har ju inte sett henne på 2 veckor! Jag är lite nervös inför invägningen. Tror inte jag har gått upp denna vecka, men förra veckan hade jag ju gått upp 0.5kg! Så det borde ligga kvar på kroppen!!! Plus, det kanske låter helt vansinnigt men jag känner faktiskt att magen inte längre är lika mager och är "in-sjuken/in-sugen" på samma sätt som innan, den liksom är mer platt tycker jag! Och det känns faktiskt BRA! Och jag har verkligen haft super lite ångest den senaste tiden! Så skönt!! Men det konstiga är att ännu en gång har mitt sötsug typ upphört? Ett tag var jag helt galen i sött när jag väl fick äta det igen, men nu har det försvunnit och jag är typ bara sugen på "mat", speciellt ägg och gröt haha! Får se om det ändras snart igen eller?!

 

Är så himla sugen på att åka till värmen nu! Men om bara runt 2 veckor hämtar jag pojkvännen i Estland, så är vi här i 1 vecka, sedan åker vi äntligen!! Bara 3 veckor kvar! Det kommer bara susa förbi!! Sedan fyller jag ju år med! :D

 

Ps. tänkte göra keso-plättar till lunch imorgon (då jag har keso kvar). Några tips? Läste att man bara blandar det med 1 ägg och nån matsked dinkelmjöl och steker. Men vad ska man ha till? :)

 

Kram!!

  

Keso? Aldrig smakat! Vill det! Så jag har nu äntligen köpt hem det, men måste lista ut vad jag ska göra med den! Några goda tips? :D Hade tänkt med frusna bär kanske...?

 

Jag har verkligen varit upptagen på senaste tiden, speciellt igår! Ledsen att det inte blev ett inlägg! Men idag blir det fler:D!

 

Igår hade vi en lab om ämnesomsättningen hos individer och ens kondition och hur mycket energi man bränner per dag!! Det var nog inte så bra för min sjuka sida tror jag. Det visade sig att jag hade EXTREM låg puls i mitt vilo tillstånd: mellan 35-40!!! Så läraren tittade nog lite snett på mig... Sedan räknade jag ut att jag bränner runt 1229 kcal/dag i vilo tillstånd... Lägre än typ alla (eftersom jag har låg vikt i jämförelse till min längd såklart)! Men då tänkte hon innom mig: men då räcker det med att äta max 1229 kcal/dag, bra! Nu vet vi det. Men då tänkte mig friska sida att: NEJ! Tänk vad mycket energi jag använder till att plugga och tänka, rida, gå omkring hela dagarna, göra hemma sysslor etc! Det bränner också! Men som sagt... det var rätt pinsamt att sedan ställa sig på vågen framför läraren och några andra människor då denna våg visade: vikt, %fett, % muskler, % vatten, % benstomme vikt... Först påpekade hon "oj vilken låg vikt".... pinsamt? (tack och lov var det efter lunchen och då jag druckit en massa vatten) och sedan hade jag en rätt hög % fett emot alla andra..? Så hon bara "det kan ju inte stämma... du som är så smal"... och annorexian i min skalle fick nog lite panik när det visade sig att jag var 27% fett!! Var finns fettet? Inte har jag underhudsfett, fett som skyddar mina organ längre... Så var då någonstans?? (måste brännas bort tänkte hon...) Men jag tänkte att som hon sade måste det vara något fel... Plus så visade vågen att jag hade mer muskler än en "normal" individ har enligt tabeller. Det kan ju inte stämma heller då jag är hur klen som helst och min kropp typ brutit ner alla mina muskler! ?

Det var också lite pinsamt då min vikt inte ens fanns med i någon tabell...alla började på 50 kg... 5 kg upp? Visst var det en spännande lab dag men samtidigt lite stärkande för annorexian inom mig, hon tyckte nog det var mest spännande att få reda på hur många kcal jag bränner per dag i vila etc...

 

Sedan på kvällen var mamma och jag bort bjuden på "tjej-middag" med alla mammas närmaste tjej kompisar och deras döttrar. Jag var så himla nervös och stressad mat-mässigt vad som skulle finnas etc. Detta var en utmaning! Det visade sig vara boeuf bourguignon med ris och sallad. Men jag såg henne göra salladen tyvärr... dränkte den i olja. Så jag fick lite panik imbords men hittade sedan lite sallad i köket från en "sallads mix" påse och tog det lite snabbt i smyg... så slap jag ångesten. Jag tog inget ris tyvärr, men 2 portioner med grytan! Sedan hade vi det faktiskt riktigt trevligt, mycket roligare än jag trodde det skulle vara. Vi var 4 tjejer mellan 20-25 (jag är yngst) och det visade sig att de hade alla möjliga livskriser och depressioner... jag sade inget om mig såklart men det fick mig att inse att alla verkar ha tvångstankar hit och dit och problem med saker i livet. Även om de alltid varit så självsäkra personer så visar det sig att de också kan ha riktigt svåra perioder och ser nu också psykologer..? Sedan var det efterrätt... det blev jag jätte rädd för eftersom jag inte hade någon aning om vad det skulle bli. TACK OCH LOV var det en fruktsallad med sorbet glass och rostade kokosflingor! Jag tog frukt med kokosflingorna! Det var mycket gott :)! Det var också så skönt att se hur mycket de alla åt, med tanke på att de är så smala! (och de har de alltid varit, jag var alltid "den större" förr, inte längre såklart, men skönt att se att de kan äta så mycket mat och glass!) Så varför skulle inte jag kunna få det?!

 

Sedan ringde min syster mig halv två på natten då hon var ute i stan och var super ledsen och tunnelbanan gick inte förren om 45 min från centralen, så jag åkte in och hämtade henne mitt på natten! 

 

Har även börjat älska fil igen, brukar nu lägga in frusna banan skivor, frusna bär, linfrön och lite müseli! Så gott! Tänk vad man har gått miste om?!

Tänk vad skönt det är att vara mätt igentligen? Förrut var det en mardrömskänsla men nu på senare tid inser jag hur härligt det igentligen är! Varför gå runt hungrig om man kan vara mätt?! Jag förstår mig inte på denna ologiska sjukdommen ibland!

 

Nu ska jag snart iväg och ha en dressyr lektion på hästen!! Ville inte först när mamma skrev upp mig: känner att jag inte riktigt har orken ännu, det är ju så fysiskt krävande. Men det förstår hon inte riktigt... Det är lite svårt att förklara med. Men det ska nog gå bra i alla fall! Jag ska äta en bra lunch innan!!

Inte bara är jag sjuk, men jag fuskade lite idag! Jag har haft det mycket lättare än jag trott med att släppa på kaloriräknandet, men däremot... vägandet är svårare. Jag ska ju bara väga mig 1 gång i veckan (torsdagar) men nu gjorde jag det imorse! 3 dagar för tidigt! Men skillnaden är faktiskt att jag var rädd att jag gått ner i vikt imorse så jag var tvungen att kolla! För jag måste gå upp tills på torsdag! Jag var rädd att jag gått ner i vikt eftersom jag igårkväll åt min näringsdryck runt 22:00, men stannade uppe tills efter midnatt och jag blev faktiskt sugen på något mer, men tillät inte mig själv ta det så sent så jag somnade hungrig och på morgonen var jag sjuk, kände mig helt tom i magen och var bara tvungen att väga mig. Men eftersom jag trappat upp med maten denna vecka trodde jag verkligen att jag säkert stannat i vikt fortfarande (vilket INTE HELLER ÄR BRA ALLS) eftersom mat mängden fortfarande är alldeles för lite för min stackars kropp. Men nej.... till min förskräckelse visade vågen -0,6 kg AJ! Det sved till! NÄÄE! NU! Åh vad arg jag blir på mig själv. Min kropp måste ha anpassat sig till att jag sakta börjat öka mina portioner, vilket i början ledde till att min vikt blev stadig, men nu börjar den gå neråt! NEJ!! Så nu får jag riktigt ta i denna vecka tills på torsdag!

 

Jag har en annan fråga till er. Känner ni någonsin känslan av att man känner någon över en blogg för att man följer deras liv så detaljerat? Så kan jag känna. Och det känns som en "vänn" på något vis. Och det känns som man ibland själv var med dem i det dom gjorde... lite läskigt? Men det skulle vara kul att någongång faktiskt kunna träffa någon vars blogg man följer i verkligheten, eller även en läsare. Är jag helt ute och cyklar eller håller ni med på något plan?

 

 

 

Precis som skräck scenariet jag inbillade mig hade jag inte gått upp i vikt imorse. Det var grymt jobbigt att se ned på skalan, speciellt när jag hade en positiv inställning och verkligen trodde att jag hade det. Det blir jobbigt att träffa min psykolog på eftermiddagen och berätta de dåliga nyheterna. Men samtidigt har jag i alla fall inte gått ner...så det är väl lite positivt?

Det som gjorde mig lite gladare efter jag deppade lite i morse var att mina föräldrar såklart frågade mig direkt om vad som hänt på vågens siffror... jag var rädd att de skulle bli arga, men allt de hade att säga var "men du har verkligen kämpat mycket hårdare denna veckan och det kan ju faktiskt vara så att det är nu din kropp börjar använda energin till att reparera och återställa den skada som skett innan den börjar lagra lite extra energi här och var?" Så det fick mig gensast lite lugnare. Men jag fick ändå i mig min frukost och sedan på väg till universitetet i morse fick jag plötsligt väldans sug till naturgodis, så jag råkade köpa hela 300 g och vet ni vad? Lite äcklig mängd, men jag lyckades inom loppet av 2 timmar käka upp allt! Och jag insåg sedan att vadå? Jag har ändå inte lyckats gå upp i vikt ännu, så varför inte? 

 

Desto roligare blev det typ 10 minuter sedan när all extra energi kickade in och jag fick värsta koncentrationsförmågan, och hur mycket energi som helst på 20 minuters promenaden hem! Jag lyssnade på musik och blev helt dans-sugen! Sjöng till och med till musiken! Snacka om att mat verkligen är "glad-piller"!! Nu är jag fortfarande helt uppe i varv och är sugen på att gå ut och springa lite med hunden på golfbanan! :D

 

Ps. GLAD ALLA HJÄRTANS DAG TILL ER ALLA! <3 

 

Min föreläsare gav till och med ut gelehjärtan idag :D!

 

 

Ibland blir jag bara så ledsen och besviken på mig själv! Att jag kan vara så dum. Den ända som förlorar någonting på detta är jag själv, så varför straffa mig själv? 

 

Jag har slarvat med både näringsdrycker och även mina kvällsmål innan jag lägger mig. Vad tror jag igentligen kommer hända? Jag kommer bara må sämre psykiskt och fysiskt!

 

Nu blev jag så besviken på mig själv att jag faktiskt tog en näringsdryck även om jag inte riktigt ville eller hade lust. 

Tänk om jag inte kommer ha gått upp i vikt tills på torsdag?! Jag ska ju faktiskt till Teneriffa nu redan om 5 veckor! 

 

Men samtidigt måste man ändå tänka lite positivt: Jag har inte räknat kalorier på 4 dagar nu! Jag har målat en tavla och har redan ideer till nästa, käkat popcorn och snacks på tjej kvällen denna helg, jag åt mer sås än vanligt igår kväll...

God morgon:D

 

 

1. Lyckades käka massor av fett till middagen (massor av oliv olja!!) Men gott var det (och jag försökte tänka att lite fett är bra för min hjärna och mitt logiska tänkande!)

 

2. Ingen ångest över middagen!

 

3. Lyckades äta nästan en halv Ben & Jerry's glass!!! OCH NÅGRA FÅ GODIS BITAR! Riktigt impad på mig själv (men här kickade ångesten in lite....måste jag erkänna)

 

4. Räknade inga kalorier igår!!!

 

5. Har påbörjat min nya målning! :D

 

 

 

1. Jag skippade hård mackorna till snack... hade ett äpple istället....

 

2. Jag glömde min näringsdryck...

 

3. Vägde mig i morse... och hade inte gått upp nått... (lite rädd för vad min psykolog kommer säga om jag inte gått upp tills nästa torsdag!!)

 

 

 

 

 

Kära läsare, nu kommer vi till ett tragiskt, men ändå viktigt, inlägg anser jag. Hur kan det komma sig att just jag fick anorexia? Jag som kommer från en så älskande familj, många vänner, med underbar släkt, goda ekonomi förhållanden...?

 

Så klart finns det inte ett enda svar på denna fråga, utan efter att jag har spenderat månader åt att djup-analysera mig själv har jag kommit fram till slutsatsen att det beror på en hel massa "triggers" som alla tillsammans har bidragit till att jag tillslut trillade av bergskanten som sakta men säkert byggdes upp under mig.

 

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja med det hela, så i själva verket tror jag det är bäst jag lägger in en bild på det jag ritade upp till min psykolog i höstas...:

 

Såklart kommer många grejer vara obegripliga på er där då ni inte känner till historierna och bakgrunderna etc. Men som sagt vill jag påpeka att det var en miljar anledningar...

 

Jag har länge försökt identifiera exakt när ätstörningen började men det är ju svårt då det också beror på hur man definierar en ätstörning.

 

Jag har alltid varit rätt så smal och mycket sportig (tävlat inom ridning med mina ponyer men även i friidrott). Speciellt som ung... mina kompisar sade alltid det när jag bodde i Schweiz att jag var "modellen" i vår tjejgrupp (vi var då altså 13-15 typ). Men såklart kommer man in i puberteten och kroppen förrändras, och det ska den ju!

Just då när jag sedan flyttade till Sverige var det heller inget man någonsin tänkte på, jag var lixom i den nedre delen av den "normala" BMI-värdet (runt 18.5 gissar jag på?). Som sagt, INGEN koll på vikten då!

 

Så som sagt, när jag var 17 flyttade vi till Stockholm efter alla dessa år utomlands. Det började bra även här på andra året i gymnasiet. Efter andra året var slut, sommaren 2010, åkte jag med 2 andra tjej kompisar till Malta. Vi var ju 18 nu! På den resan åt vi mycket lite (mest för att spara pengar), dansade typ 21.00-07.00 i sträck! och låg på stranden mest! Så givetvis hade jag tappat vikt (säkert låg jag på en vikt av 57/8kg? BARA EN REN GISSNING)! Och jag kände mig klart snyggare än någonsin! Jag fick ju det påpekat när jag kom hem efter bara en vecka med! (av familjen, familje kompisar, kompisar etc).

 

Så klart fick man ju en liten uppmuntring där! Men jag levde sedan vidare i mitt "normala" liv och gick nog tillbaka dessa kilon.. Senare den sommaren vet jag att jag under tiden då jag hälsade på min släkt i Vancouver Kanada ät VÄLDIGT mycket (då mormor bakade bröd varje morgon, till middagen, blev massa sött med morfar och kusinerna etc.) Så jag kände själv att jag gått upp i vikt. Det var nog punkten i mitt liv jag vägt som mest (63 kg! Men jag är ju faktiskt 174 cm lång... så inte var det såå mycket)! 

 

När jag kom hem började 3:e året på IB-linjen (internationella linjen jag börjat utomlands). Jag började nu träna mer och mer, och i September/Oktober blev jag tillsammans med min pojkvän (nuvarande med). Hade det hur kul som helst ihop och med kompisar under denna tid (nog den mest sociala tiden av mitt liv, än så länge :D, FÖR DET KOMMER!). Min pojkvän tränade ju typ 5 dagar i veckan och hade VÄRSTA kroppen, min bästa kompis var lite nere efter att det tagit slut med hennes pokjvän i Kanada den sommaren så hon var riktigt smal, min lilla syster hade nästan börjat få en ätstörning här innan, men lyckades ta sig ur det i rätt tid precis innan det tog fart på riktigt och därmed gick hon sedan in I puberteten och gick upp I vikt (ännu en gång SÅKLART! Och ps. Nu önskar jag att jag hade hennes snygga kropp med värsta kurvorna!). Sedan fick morfar cancer beskedet den sommaren och vi beslöt oss för att han och mormor då skulle komma hem till Sverige och bo hos oss tills han gick bort. Det kan jag säga er var svårt! Efter 2 månader redan gick han bort… att se honom sakta men säkert tyna bort varje dag efter skolan var inte lätt. Samtidigt hade jag ju så mycket annat på gång: MASSA skol jobb, en ny pojkvän etc… så det var så mycket på en gång att tas med.

 

Det nyåret åkte familjen och familjekompisar upp till fjällen för skidåkning. Det är nog här jag klassificerar att min ätstörning började krypa sig in i mitt liv. Andra familjen vi bodde med har 2 döttrar varav de själva har haft anorexia och var riktigt smala. Att se dem på mororna knappt äta gjorde att jag kände mig mullig och äcklig… så klart jag härmade dem och åt en klementin till frukost… (i smyg, låtsades till alla andra att jag ätit mer såklart). Sedan var jag nöjd med all skidåknings-motion som med gick i denna resan!

 

Vi kom hem och under en period var det så himla mycket med skolan inför alla slut examen att man inte riktigt hade tid för anorexian… MEN… snart kom hon och knackade utanför min dörr igen… till våren åkte vi till Miami på semester… Jag minns tydligt hur jag gick upp 6 på morgonen, sprang 1 timma på stranden, kom sedan tillbaka, simmade i poolen (runt 30-45 minuter) tills mamma, pappa och syrran vaknat. Åt sedan lite frukt till frukost… jag lyckades även under denna resa skippa lite luncher då jag var och ”shoppade” etc… och medan familjen hade pizzor hade jag bara ”nyttiga” middagar och snålade… och ABSOLUT INGA SÖTSAKER… Jag tappade vikt. Absolut. Och det märkte alla, och det var här mamma och pappa började oroa sig för mig. När vi kom hem snackade mamma mycket med min pojkvän till och med för att jag ”skulle börja äta som vanligt igen”… Kontrollen kröp sig in och jag njöt av det, av all denna uppmärksamhet jag aldrig riktigt fått (då min syster mått riktigt illa under flera år psykiskt).

 

Sedan kom skolavslutningen, under denna tid hade jag fortfarande behållit ungefär samma matmängd, och sedan åkte jag och 6 andra tjejer till Barcelona i en vecka! Här började min riktigt illa neråtgående spiral. Jag åt lite vattenmelon till sen frukost/tidig lunch och sedan lite sallad eller soppa till middag… JAG TAPPADE ÄNNU EN GÅNG VIKT.

 

(Studenten 2011)

 

När jag kom hem var mamma riktigt orolig. Speciellt då jag skulle flytta utomlands för att börja plugga biokemi snart.

Resten av sommaren fortsatte på detta viset… jag åt mest sallader till lunch och middag… men såklart hade jag lite ”fall-out” perioder där hungern riktigt small till! Jag minns hur mamma började snacka om hur farligt det är med ätstörningar och började berätta för mig om alla familjekompisar som haft ätstörningar (som jag inte vetat om!) och då kände jag nästan ännu mer att jag måste klå dem och bli ännu bättre! (HELT SJUKT). Såklart sade familjekompisar på misstag dumma kommentarer som ”fy vad snygg du blivit nu när du tappat lite vikt” (alltså föräldrar!) snacka om motivation för anorexian inom mig?

 

Jag flyttade till England och saker och ting blev bara värre och värre… när jag kom hem till min pojkvän på kvällarna ljög jag om att jag ätit frukost och lunch den dagen (fast igentligen knappt inte)… och sedan fick jag ta lite middag med honom. För varje gång jag vistades tillbaka i Sverige såg jag smalare ut och fick mer och mer panik när alla ”höll på” med mig hemma, så jag var så tacksam varje gång jag skulle tillbaka utomlands (även om jag inte hade ett ända socialt liv där: inga kompisar etc… bara min underbaraste pojkvän). Tillslut blev det så illa att jag bara drack vatten och 1 chai latte varje dag (och tuggummi) typ… och så kunde det gå i runt 5 dagar innan jag sedan blev för hungrig, så frossade i grönsaker och frukter bara!!!

(vid denna period var jag helt själv där, min pojkvän var i Estland…).

Det var nu jag äntligen började inse för mig själv att jag var sjuk… riktigt sjuk. Jag ville bli bra, men anorexia delen av mig var alldeles för stark ännu (kanske runt 97%, men 3% hade i alla fall äntligen dykt upp!)

(Stockholm Juni 2012, att man ser rätt ynklig ut!! Ush)     (Italien, Augusti 2012)

 

Jag kämpar nu för fullt, men det är fortfarande så svårt. Kalorier finns fortfarande i skallen och vägrar lämna! Men jag känner att för var dag som går blir jag starkare och vågar fler utmaningar etc… Nu har jag ju en otrolig resa till värmen i vår med pojkvännen, syrran och hennes pojkvän (om bara 6 veckor typ!!!) att se fram emot, för då måste jag ju orka spela volleyboll, spela tennis, inte skämmas allt för mycket för min magra kropp etc…!

 

 

Förlåt för hemska bilder, jag blir själv rädd när jag ser vissa av dem! Jag ser ju ut som en 7-åring, inte en blivande 21-åring!!! Hade inte tänkt lägga ut bilder först, för jag vill verkligen inte ha någon negativ effekt, men ibland är det nyttigt att se tillbaka och fy vad snygg man var innan det hela började, titta bara här:

 

 

  

 

 

Förlåt för att jag inte skrev igår! Det var en riktigt hektisk dag och var kvar länge på universitetet med labbet och sedan var jag helt slut efter att ha handlat, lagat mat och varit på stallet!

 

Precis som Gisela Van Der Sters bok Mattillåtet nämner äter en normal individ runt 17 ton mat per år, MEN INTE GÅR DE VÄL UPP 17 TON PER ÅR!!??? Så hur i hela fridens namn trodde jag att mina 150g nötter efter frukosten idag ska göra en betydelse? HM. Värt att tänka på för min del! Snacka om att man är ologisk ibland!?

Jag har även haft mycket ångest tankar över hur grym jag kan vara mot min egna kropp. Jag menar allt den gör gör den för mitt eget bästa, för att hålla mig i liv: hjärtat slår, pumpar blodet runt min kropp, försvarar mig mot sjukdommar, andas etc och allt jag gör är försvårar allt detta och bara gör det jobbigare för min kropp att utföra alla dessa levnads processer? Men HALLÅ, vad tänker jag igentligen? Jag vill ju inte dö, så varför ska jag försvåra levnaden? 

 

Hittade denna bild för inte så länge sedan, jag tycker den är grym haha!

 

Som jag berättade innan hade jag i "läxa" att göra ett kollage med motivations grejer på. Nå, såhär ser den ut på min dörr än så länge efter 2 timmar med pyssel hihi :D!

 

 

(några saker är lite fåniga som typ att jag längtar att kunna ta en tunnbrödsrulle med pappa igen som vi alltid gjorde typ 1 gång om året när vi kom till Sverige då vi bodde utomlands, eller typ att kunna skratta riktigt från magen och hjärtat igen så där spontant som alla andra vanliga människor kan, eller att kunna resa ordentligt igen, eller ha energi till att vara kreativ etc...)