Snart börjar man ju undra om inte alla i samhället idag har någon form av åtminstonde "lättare" ätstörning. Om man skulle gradera sig själv med en siffra mellan 1-10 om hur mycket man låter maten styra ens liv (var 10 är totalt och 1 är inget), var jag på en 9-9.5 när jag var som värst och djupast inne i ätstörningen och gissar på att jag ligger på runt en 7:a nu skulle jag tippa på. Jag tror faktiskt att de flesta tjejer/kvinnor i 15-25 års åldern som skulle vara HELT ärliga nog skulle svara runt en 3-4:a. I vårat samhälle är det idag lite skrämmande ibland kan jag tycka, hur mycket vikt som läggs på mat, hälsa, kost, träning med mera. De flesta skulle inte klassificera sig själva som ätstörda, men en ätstörning behöver inte vara så allvarlig, den kan vara av en slags mer "mild" variant varav man bara kanske känner att man måste kompensera för att man ätit mindre bra en dag, eller att man inte kan äta si och så eftersom man just tränat etc... Men jag vill verkligen bli fri fårn ALLT det där,.. Visst kan man vara nyttig som person, men det får inte gå i överstyr och ta över ens vardag. Tänk bara hur runt 60% av alla tidningar nu för tiden handlar om hur man ska bli "nyttigare", tappa vikt, träna hårdare etc...? Inte för att tala om hur modeller bara blir smalare och smalare... jag menar, titta på modellerna som fanns på 1990-talet bara. De var ju helt normal viktiga ju! Dessa är i alla fall bara mina åsikter om saker och ting. Håller ni med? Eller kanske inte alls?
Jag hade en lång diskussion med en av mina universitets kompisar häromdagen angående frihet. När är man fri? Vad är fritt för dig? Att bara leva på en ö ute i havet och njuta, måla, äta, sova och ALLT när man vill? Tänk att slippa ansvaret, tids-passningar och pengar nån gång? Vilken känsla det skulle vara! Visst hade det varit absoluta friheten ett tag, men för tillfället tror jag att friheten för mig skulle vara en dag som var helt fri från mat, kalorier, ångest och förbränning och kompensations tänk. Det är allt jag ber om. Jag vet att det finns inom räckhåll, bara jag sträcker mig efter det, men samtidigt finns det så långt ifrån mig och mitt psyke. Många kvällar kan jag bara sitta och fundera och intala mig själv att imorgon ska jag ha en helt frisk dag. Men det verkar aldrig bli så. Tanken och hoppet lever inuti mig, men jag har inte lyckats vara stark nog ännu att ta mig dit. Men då kan jag inte hjälpa att nu tänka, varför sedan, varför alltid sjuta upp saker och ting. Man ska inte alltid leva i framtiden eller då tiden, man ska leva i nuet. Vem vet vad som kommer inträffa mig imorgon, eller om kanske bara 1 timmas tid? Varför ödsla bort dessa dyrbara år, månader, dagar, timmar och minuter på att inte leva livet fullt ut? Livet är ju faktiskt en tickande tids bomb... man har tyvärr inte en oändlig tid på jorden, så man måste ta vara på den! Så varför kunde jag bara inte det idag? Fy! Jag blir så besviken på mig själv!
Blev lite inspirerad av Soelas blogg idag, om hur varje dag bär något positivt även om det ibland kan kännas som en helt hopplös och värdelös dag. Man måste alltid se ljuset i slutet av tunneln, alltså se och fokusera på det påsitiva och inte bara det negativa i ens liv och ens dag. Idag kan jag känna mig lite misslyckad: sitter ensam en fredags kväll då resten av familjen är ute med vänner. Jag har inte vågat unna mig något gott på förmiddagen även om jag var sugen. Blev sedan sugen på en läsk (som jag inte druckit på runt 2 månader) och köpte då en cola light... VARFÖR LIGHT?! Jaa ni.. men till det positiva: Jag har ätit bra frukost, mellis, lunch, verkligen njutit av en riktigt skoj föroläsning (reproduktion!!) på universitetet idag, jag har haft tankar som dessa ovan vilket tyder på att jag VILL UT OCH BLI FRI! Allt detta var inte ens på kartan för bara nån månad sedan! Så visst är inte allt hopplöst! Jag har även en otrolig familj, pojkvän (BÄSTA) och underbara kompisar som bryr sig om mig! Dessutom har jag en GRYM systemkamera nu, och jag ska på sol semester om redan 3 veckor!!! JAG HAR TUR. Punkt slut.
