thelongjourney.blogg.se

OJ! Förlåt för alla inlägg idag! Antar att jag har haft många tankar i skallen och eftersom jag slarvat 2 dagar med bloggen får ni en massa idag :D!

Nu tycker jag att det är dags att diskutera kontrollbehov. Inte bara för att det är en viktig del av sjukdomen och om det finns någon som läser min blogg som själv inte har erfarenhet av ätstörningar kanske det är intressant men även för att påminna mig själv om att jag måste bli av med den!

Det är en livsstil man väljer att ty sig till, den blir del av en själv och att släppa den kan därför kännas som att man tappar en del av sig själv och sitt identitet (i mitt fall i alla fall). Det är en slags trygghet man alltid kan gömma sig bakom och detta utnyttjar anorexi monstret snabbt och smart och hjärntvättar en, viskar i ens öra att tänk om du skulle förlora denna kontroll, vem förblir du då? När ens liv är så fullständigt rörigt, kaos och uppochner inom sig så är kontrollen en slags mekanism som på något vis skapar någon ordning i ens liv. Vikten utsätts ofta eftersom det är så svårt att kontrollera andra aspekter inom sitt egna liv, men detta är lätt att dra in på, kontrollera och man ser resultat och kan då känna ett slags ”kick” ifrån detta och en tillfredsställande/nöjd känsla.

Men frågan är igentligen: varför måste jag vara så rädd att släppa lite på kontrollen? Vad är det värsta som kan hända? Vad är det som är så farligt med att äta på andra tider än ”tillåtna” eller att äta mer än igår eller att sova lite längre eller att inte alltid leva i en sådan stressad och perfektionistisk värld som igentligen inte existerar?

Det är frågor jag ständigt kämpar med. Som till exempel då jag för drygt 3 veckor sedan bestämde mig för att äta en portion gröt på morgonen istället för det jag alltid har: 1 ägg. OJ vilken ångest bomb som sprängdes inuti mig sedan! Det var inte lätt att bryta min vanliga rutin. Men sedan efter att ha brutit den ett par gånger var det sedan inget problem att variera mina frukostar med gröt och ägg beroende på hur jag känner mig på morgonen. Ibland måste man verkligen våga gå emot och tänja på gränserna av det som är förbjudet eller tillåtet. Och mod krävs det, det vet jag. Men det jobbigaste här för min del i alla fall är nog att dessa små men EXTREMT viktiga stegen är om osynliga framsteg bland folk runt omkring mig eftersom de inte kan identifiera sig med min situation och förstår inte vilket mod detta krävde och hur ångest laddat det var. Detta tycker jag är så himla frustrerande. Ett annat exempel är som sagt den dagen jag vågade ta lite sås med min pannbiff på kvällen! Fy vad stolt jag var över mig själv. Men inte var det någon annan runt omkring mig som förstod vilken ”big deal” det var.