thelongjourney.blogg.se

Nääe! Visst hade man lite ont i halsen igår när man gick och lade sig. Men det trodde man skulle gå över rätt snabbt. Men vet ni vad? Jag vaknade imorse med yrsel, huvudvärk, värk i kroppen och feber!! Jag har helt glömt bort hur det känns att vara sjuk. På 2 år har jag faktiskt inte varit sjuk! Som min psykolog säger så är kroppen så "smart" att den inte orkar vara sjuk när man har svår annorexia och ligger på undervikt. Kroppen facinerar mig om och om igen hur den anpassar sig till sin miljö! Men nu när jag ätit mer på sistonde kanske det bara blev så att den har så många andra processer nu som måste ha tillförsel av energin jag äter (som matsmältningen, ämnesomsättningen etc som nu äntligen fungerar igen) att den inte kan använda ALL energi till att motarbeta bakterierna/viruset i min kropp nu!? Så kanske det är lite av ett tecken att jag är på rätt väg?

Men tänk att man har glömt hur det känns att ha feber, ont att svälja och när körtlarna kring halsen sväller upp?!

Det värsta är nog att man tappar aptiten när man blir såhär riktigt förkyld. DET ÄR INTE BRA FÖR MIN DEL, som äntligen lyckats få tillbaka den! Men jag har tryckt i mig frukost och 2 stora koppar te med en massa honung istället för socker idag för halsen!

 

 

Utöver detta hade jag tänkt nämna hur jobbigt det är när alla runt omkring jämt ska "ner i vikt" och vara så "nyttiga och hälsosamma" medan man själv bara ska kämpa för att gå upp, altså motarbeta alla funderingar och tankar och allt man kämpat för i 2 års tid: att se siffrorna på vågen sjunka. Det är en STOR omställning att vilja se de siffrorna gå upp. Det är en sak att tänka tanken att de SKA göra det men det är en helt annan sak när det sedan väl kommer till kritan och man står på vågen! Det är det jag nämnt i tidigare inlägg att psyket måste också få chansen att hinna med de fysiska förrändringarna annars kan det bli att man lätt "faller tillbaka" in i annorexian, speciellt när man inte är inlagd tror jag. 

 

Igår kväll tänkte jag på detta en hel del då mamma och pappa inte alltid tänker sig för när de säger vissa kommentarer när jag står nära intill, "måste verkligen gymma bort dessa extra kilon från julen" eller, "ojj... nääe fy så man börjar se ut, nu får vi ta och dra ner på si och så..." och så diskuterar de den saken etc. Det är inte alltid så lätt, speciellt när de sedan inser att de inte borde sagt det i min närhet och då säger "men det är inget du behöver tänka på gumman, du borde ju till och med dricka grädde"!!! Det ger mig panik attaker ibland. Inte för att jag faktiskt dricker grädde (FY) men bara tanken och de mentala bilderna ger mig rysningar och kväljningskänslor! 

 

Sedan kom ju pappa även ner igår för att säga godnatt, så jag bad honom ta upp min tomma näringsdryck flaska, då säger han "jag är såååå glad för att du tar 2-3 näringsdrycker nu!! Duktig tjej". Det är ju bara gott menat, men på någotsätt blir det en konstig, dålig påminnelse i hjärnan som stimuleras och säger till mig JUSTE du har tagit SÅ många idag?! Men USH! Precis som om att man glömt hur mycket man ätit på en dag och nu påminns man!

Samma scenario gäller ungefär när mamma säger "ååh vad kul att se att du är så duktig att äta mer" eller "är det inte skönt att börja känna hunger och mättnads känslor igen?" För NEJ mättnads känslorna är fortfarande jobbiga (inte alltid, men oftast) och ovanpå det så har alltid haft hunger känslor faktiskt!! Det är klart de inte försvinner!!! Men då återigen påminns man om hur den där obehagliga, övermätta känslan känns och det är inte alltid så positivt. Med jag vet att hon bara menar väl, så jag bara instämmer med en nickning...