Det sociala livet under friskningsprocessen och efteråt
0kommentarer
Idag hade jag ännu en bra frukost :D (som jag mådde prima på)! Fast idag utmanade jag mig med ännu en till rågrut-knäckebrödsskiva och ännu en skinka skiva!! (ännu en gång, mina portioner måste öka mer, men som sagt, ett steg i taget!).
Igentligen ska jag inte lägga upp mat bilder då jag inte äter tillräckligt för att inte uppmana sjuka sidan av er som läser att jämföra sig med mig eller kanske då äta mindre, men eftersom jag är så stolt över mig själv så får det bli så idag:
1 ägg, en kopp te med honung, 2 rågrutor i bitar med 2 skivor skinka i bitar (testade idag att smula dem i små bitar och det var lite kul att sitta och plocka dem 1 och 1 som en liten slags sysselsättning lixom!) och en multivitamin brus tablett med en järn tablet, 1 D-vitamin tablett och 1 omega-3 tablett (har alltid haft D-vitamin och omega-3 tablett på morgonen från mamma i år... så det är inget nytt, men järn tabletterna tar jag då jag har brist...).
(Ni får ursäkta en ganska mörk bild, men jag brukar äta rätt tidigt på morgonen när det är rätt mörkt och bara tända lite ljus vid bordet. Mycket mysigare än ljusa lampor:D)
Vad jag ville diskutera idag är hur jobbigt jag har det med den sociala aspekten på livet ännu. Jag försöker verkligen att ta mig ut ur huset och hitta på saker. Det som är de största hinder för mig just nu:
1. Eftersom jag bara bott i Sverige när jag var 7-9 år först så har jag inga riktigt nära "gamla barndoms kompisar" att umgås med. Sedan när jag kom tillbaka, när jag var 17-19 så gick jag på en internationel linje då nästan alla var diplomat-barn och därför har alla dragit till olika länder nu (plus att jag sedan drog till England i ett år då jag var 19-20...) så jag har inte så många kompisar här i Stockholm.
2. Jag började andra året på universitet här nu i höstas, men eftersom jag var sjukare då hade jag ingen ork eller lust att engagera mig i att skaffa kompisar på samma sätt, plus att det är lättare om jag börjat första året med insparks grejer och så, och det är då alla är nya och alla letar nya vänner, medan i andra året har folk redan träffat många...?
3. Ibland drar jag mig fortfarande undan lite gran, speciellt då jag har "sämre dagar"... då anorexian har lite mer makt än vanligt...
Det är verkligen svårt efter en ätstörning att försöka träffa människor igen. Inte precis som om att jag kommer dra ut på krogen själv en kväll för att träffa nya människor.... Jag önskar verkligen det fanns mer hjälp att få på den sociala biten för folk som haft eller har ätstörningar. För man behöver verkligen komma ut, man glömmer ju hur livet ska vara och se ut, glömmer hur kul man kan ha! I alla fall jag. Desutom är det bästa terapin för mig då när jag är med andra friska människor är jag gladare och då äter jag naturligt mer än annars och tänker inte lika mycket på vad jag stoppar i mig (har så mycket annat att tänka på då!). Så fort jag är ensam för mycket vet jag att jag blir deppig. Så jag försöker undvika det på alla vis jag kan:
Ringer kompisar, åker till stallet (som idag, och rider min systers häst), handlar, går runt i stan, ser på film, pysslar hemma med tex. fotoalbum, går ut med hunden, spelar piano, bloggar, skriver dikter, skypar min underbara pojkvänn, målar etc...
Har ni några tips på nöjen att hitta på??!
Ikväll ska jag i alla fall ut och träffa lite tjej kompisar från universitetet på ett fik i stan i nån timma och ha lite tjej-snack. Jag ser verkligen fram emot det! Det låter säkert självklart för er andra, men för mig är det en stor sak att gå ut och umgås!! :)
Kommentera