Vi vet mycket väl att jag kan svälta. En helt sjuk slags "tävling" man dragit sig själv in i och bara velat bli klart bäst på. Man ville vara bättre än alla andra. Och visst berodde det på många bidragande faktorer att det började (som att man undermedvetet äntligen ville ha uppmärksamheten man inte fick? Och tro mig. Detta ledde till att jag fick uppmärksamheten, men mycket mycket mer än vad jag någonsin ville ha). Men vad är det för en slags kapplöpning och tävling igentligen? Att man slutligen begår självmord då kroppen ger upp på en? En tävling ska man vinna för att få nån slags belöning, men allt ätstörningen bidrar med är negativt i slutändan: ångest, tvångstankar, depression, osocialt liv, etc... INGET LIV ALLS... Det finns ingen belöning i slutändan. Så varför?
Varför inte istället kämpa för att bli riktigt bra på en "riktig" talang? Musik, konst, ridning, tennis,... inte vet jag?
Som sagt. Jag vet att jag kan svälta mig själv. "Been there, done that". Så nu är det dags att faktiskt utmana mig själv till något vettigt. Jag är ju snart 21! Det är nu livet ska börja! Det är nu det är dags att hitta nya aktiviteter att utforska och bli bra/bäst på!
Jag vet att jag har talanger inom olika områden, men det är ingen som får se dem då jag inte tillåter dem eller mig själv utföra dem! Allt de ser är en osocial, instängd tjej som bara blir mindre och mindre och mindre.... Nä nu är det dags att visa alla vad jag igentligen går för! Det jag var menad för, vad mitt liv igentligen går ut på!
Konstigt nog kan jag ibland kan ha spår av tankar att jag inte vill bli "normalviktig" och då "normal" och som "alla i mängden". Men snälla nån! Vet jag igentligen hur många här i världen som lider av en ätstörning? SJUKT MÅNGA, så jag är LÅNGT IFRÅN UNIK. Jag tänker även då på att man absolut inte är en i mängden och som "alla" andra bara för att man är frisk från en ätstörning. Alla är unika på sina sätt! Alla har olika styrkor och talanger!
Now let them come to me! :D
Jag får speciellt ångest här när jag inser att det finns såååå många fall var människor tragiskt nog dör utan att de ens får en chans att leva sitt liv och inse deras talanger. Här har jag värsta chansen, men jag har inte tagit den? Jag är begåvad som fått liv på denna jord. Men istället vill jag som fått ett liv bara förkorta det?
Så till det positiva:
Ni skulle sett mammas min när jag sade att jag ville ha bulgur (KOLHYDRATER) till middagen! Priceless! Önskar att pappa inte jobbar så sent ikväll så att han också sett mig äta det... Men men. Det blir fler tillfällen, som till exempel imorgon?! För detta var inte en "engångs grej" utan snarare kommer det bli en ny livsstil för mig!
Middagen: Fullkorns bulgur (MED LITE OLJA och persilja och lök) med citron- och zuccini-kycklingen från igår och några kokta morot och broccoli bitar!!!!
Mamma blev helt tårögd efter middagen då jag sade Jag kan knappt förstå det själv att det är första gången på runt 2 år jag faktiskt äter kolhydrater till middagen.... så då blev jag helt tårögd med och vi började nästan böla båda två! :). JAG ÄR SÅ STOLT ATT DET KNAPPT FINNS ORD FÖR DET. Men det är klart jag fick ångest. Och ångesten sitter kvar nu med, 30 min senare, MEN VET NI VAD? DÄR FICK HON! :D Längtar tills jag får berätta för min psykolog på Torsdag :)!
Som tidigare nämnt ovan, jag kan svälta mig, så varför inte ge livet en chans och bara ta en hel vecka åt att vara "normal" och äta det jag vill, kan och känner för?! Vad har jag att förlora? Jag kan som sagt alltid vända mig till svälten om det så skulle upstå några problem och jag inte skulle vara nöjd? (Inte för att jag någonsin tror jag kommer vilja dit igen, men det är som en slags "trygghet" för min hjärna att i alla fall tänka så).
Se upp! För nu är jag i farten :D!
Lättfil med fryst banan, hallon och blåbär
